Deprission

Det har varit en väldigt tuff tid den senaste tiden.

Många tankar och mycket som hänt. Orkar inte dra allt här just nu men en av anledningarna till att jag mår skit är att det känns som jag gått om miste av förväntan innan förlossningen. Jag fick inte gå hemma och vänta in i det sista, fick inte uppleva min man komma nervös och köra in mig till förlossningen. Det är något jag drömt om. Just förväntan att snart har vi barn!

Istället får jag chockbeskedet att jag 2 veckor innan bf ska sättas igång. Jag skulle bara in för "rutin" kontroll angående havandeskaps förgiftningen. Inga besked innan att det ser illa ut, ingen förvarning alls! Jag hade inte ens hunnit packa en bb-väska. Jag hade ingenting med mig till sjukhuset den dagen. Så får jag beskedet att jag inte får åka hem förren jag har fått min bebis!

Jag tror jag var i chock nästan hela tiden, för jag kunde inte känna förväntan. Jag vågade inte... Och när väl värkarna drog igång efter 2 dygn av väntan så blev det så himla intensivt att hela den dagen bara försvann.

Sen kan jag inte skaka av mig känslan att det var mitt fel att det blev som det blev. Att jag skulle ha slutat jobba tidigare, jag skulle skippat körlektioner tidigare. Jag skulle varit mer bestämd när det gällde vattenavgången. Eftersom det bara blev mindre och mindre så måste det ju ha gått den kvällen som jag trodde att det gick.

Den senaste tiden har jag bara stängt av tills allt jag kunde få fram var fejkade leende. Och irritation. Så nu när jag försöker öppna upp allt igen och känna så kommer allt på en gång!

Det som gör det lite mer jobbigt är att min man har haft den där förlossningen med förväntan, snabbt åka in till sjukhuset... Han kan berätta den historian för sin äldsta dotter, men för Linnea blir det en historia om väntan på sjukhus...

Nu är det snart 6 mån sen... Och min trollunge växer och frodas. Hon ligger just nu här i soffan och babblar. Älskar henne så otroligt mycket!