Deprimerande siffror
jvsm · 2012-03-28 · 325 visningar
Jag pysslar ju med statistik när jag är på kontoret, siffror är min grej, men jag brukar sällan sätta mig och räkna på onödiga saker i min hemekonomi, inte om jag inte måste. Idag måste jag inte, jag är bara uttråkad. Efter att ha räknat lite har jag fått fram en bunt grymt deprimerande siffror.
Förra året var det 260 vardagar, det betyder att med min dagersättning från FK borde jag fått ut 98800kr före skatt. Det fick jag inte. Jag fick ut 83343kr före skatt. Skillnaden, 15457kr, talar om att 40 dagar var utan ersättning. Det är i snitt 3,3 karensdagar i månaden. Dagar som inte skulle varit ersättningsfria om jag varit frisk. Många månader har jag alltså en karensdag per vecka. Betänk då att det nästan var så illa för ett par så sedan, när jag fortfarande arbetade och läkarna inte ansåg att jag behövde vara sjukskriven, ens deltid... Och sedan blev jag arbetlös, och sedan arbetlös och sjukskriven...
Eftersom FK är fenomenala drar de ju dessutom bara 25 % i skatt efter grundavdraget. Det betyder att någon som jag, som bor i en kommun med tabell 34 (väldigt hög skatt!) får betala en förbenad massa pengar till Skatteverket varje år. Pengar som jag såklart inte har då eftersom min föga smickrande ersättning direkt går till räkningarna, och om det blir något över - mat och kläder. FK föreslog för något år sedan när jag klagade att jag skulle jämka. När jag kollade med Skatteverket menade de att man inte bör jämka om man har ojämn inkomst, och med tanke på 40 karensdagar/ersättningsfria dagar per år - är min inkomst minst sagt ojämn. Så jag får sitta och vända kronorna, och försöka gissa mig till hur mycket Skatteverket kommer vilja ha nästa år, hur mycket avgifter hit och dit som höjts. Och sedan får jag sitta och göra fyllnadsbetalningar. Hittills har jag inte lyckats. Sedan FK började betala ut min ersättning, och inte A-kassan, har jag fått betala stora summor varje år vid deklarationen.
Det är deprimerande. Att alltid vara fattig. Att veta att utan min make skulle jag inte ens ha råd med en hyresetta. De där ca 5000 jag får ut efter skatt varje månad räcker inte till hyra, mat, telefoni, föräkringar osv. Och skulle jag vara ensamstående förälder - med föräldrapenning, skulle FK ge mig 2700kr i månaden. (Räknat med e-leg på FK's sida) Från den summan måste det sedan fyllnadsbetala skatt så man slipper skattesmäll vid deklarationen.
Ibland undrar folk varför man inte ser så glad ut. Men tjena. Försök leva med dessa ekonomiska framtidsutsikter. Utöver detta är man då sjuklig, har massa läkarkostnader och medicinkostnader, förlorade sin efterlängtade bebis, söker jobb, praktiserar och slavar på ett ställe där ingen ens vet man heter.... Om jag inte hade min man skulle jag verkligen inte ha något att leva för. Det är inte lätt vissa dagar att se ljust på livet, ha hopp om en ljus framtid och tro att "det ordnar sig" en dag... För varje år blir ekonomin lite sämre, och utsikterna för en ljus framtid lite mörkare, och den biologiska klockan skriker i förtvivlan.
Äsh. Har någon ens läst hit ner? Sorry. Deppsvammel. Behöver få ur mig sånt här skit ibland så jag kan försöka hitta tillbaka till livsgnistan och tro att det kanske kan ordna sig. För om jag inte tror det så slutar både kropp och själ försöka.
Förra året var det 260 vardagar, det betyder att med min dagersättning från FK borde jag fått ut 98800kr före skatt. Det fick jag inte. Jag fick ut 83343kr före skatt. Skillnaden, 15457kr, talar om att 40 dagar var utan ersättning. Det är i snitt 3,3 karensdagar i månaden. Dagar som inte skulle varit ersättningsfria om jag varit frisk. Många månader har jag alltså en karensdag per vecka. Betänk då att det nästan var så illa för ett par så sedan, när jag fortfarande arbetade och läkarna inte ansåg att jag behövde vara sjukskriven, ens deltid... Och sedan blev jag arbetlös, och sedan arbetlös och sjukskriven...
Eftersom FK är fenomenala drar de ju dessutom bara 25 % i skatt efter grundavdraget. Det betyder att någon som jag, som bor i en kommun med tabell 34 (väldigt hög skatt!) får betala en förbenad massa pengar till Skatteverket varje år. Pengar som jag såklart inte har då eftersom min föga smickrande ersättning direkt går till räkningarna, och om det blir något över - mat och kläder. FK föreslog för något år sedan när jag klagade att jag skulle jämka. När jag kollade med Skatteverket menade de att man inte bör jämka om man har ojämn inkomst, och med tanke på 40 karensdagar/ersättningsfria dagar per år - är min inkomst minst sagt ojämn. Så jag får sitta och vända kronorna, och försöka gissa mig till hur mycket Skatteverket kommer vilja ha nästa år, hur mycket avgifter hit och dit som höjts. Och sedan får jag sitta och göra fyllnadsbetalningar. Hittills har jag inte lyckats. Sedan FK började betala ut min ersättning, och inte A-kassan, har jag fått betala stora summor varje år vid deklarationen.
Det är deprimerande. Att alltid vara fattig. Att veta att utan min make skulle jag inte ens ha råd med en hyresetta. De där ca 5000 jag får ut efter skatt varje månad räcker inte till hyra, mat, telefoni, föräkringar osv. Och skulle jag vara ensamstående förälder - med föräldrapenning, skulle FK ge mig 2700kr i månaden. (Räknat med e-leg på FK's sida) Från den summan måste det sedan fyllnadsbetala skatt så man slipper skattesmäll vid deklarationen.
Ibland undrar folk varför man inte ser så glad ut. Men tjena. Försök leva med dessa ekonomiska framtidsutsikter. Utöver detta är man då sjuklig, har massa läkarkostnader och medicinkostnader, förlorade sin efterlängtade bebis, söker jobb, praktiserar och slavar på ett ställe där ingen ens vet man heter.... Om jag inte hade min man skulle jag verkligen inte ha något att leva för. Det är inte lätt vissa dagar att se ljust på livet, ha hopp om en ljus framtid och tro att "det ordnar sig" en dag... För varje år blir ekonomin lite sämre, och utsikterna för en ljus framtid lite mörkare, och den biologiska klockan skriker i förtvivlan.
Äsh. Har någon ens läst hit ner? Sorry. Deppsvammel. Behöver få ur mig sånt här skit ibland så jag kan försöka hitta tillbaka till livsgnistan och tro att det kanske kan ordna sig. För om jag inte tror det så slutar både kropp och själ försöka.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.