Denna ständiga oro.

Jag blir galen på detta här.

Att man aldrig kan slappna av och bara njuta.

Vad är det för fel på mig?

Min son, min fina älskade son.

9 månaders oro över att du skulle dö i magen, varje dag.

En rädsla som bara inte kunde försvinna..

Och nu är du här, du kom frisk och levande.

och nu börjar jag oroa mig för plötslig spädbarns död istället..

Jag är livrädd när vi ska sova, att du bara skulle sluta andas.

Jag vill helst bara sitta och titta på dig hela tiden, kontrollera att du andas.

Men det kan jag inte göra hela natten, jag måste själv sova,annars skulle jag själv stupa av trötthet..

Så hur gör man? hur fan ska jag släppa på allt, börja njuta.

du är ju så liten och så skör, kan gå sönder..

usch, det är jobbigt att känna denna oro hela tiden.