Den trasiga själen

Den trasiga själen jag har - den har det inte lätt nu. Jag försöker peppa och hoppas och blicka framåt men det känns ibland som om jag bara försöker lura mig själv. Fysiskt är jag helt utmattad efter det här halvåret med graviditeter och blödningar, utöver mina vanliga sjukdomar och infektioner. Idag var jag och min make på återkoll hos gyn för att diskutera framtiden. Inget roligt alls.

Visserligen såg han till att det togs nya hormonprover men sannolikheten att felet ligger där... extremt minimal. Han hade diskuterat mig med fertilitetsspecialister och de höll med om hans diagnos. Inkompablitet. Vi fick idag veta att det inte finns några ytterligare tester att göra, och inga behandlingar att få.

Visst kan vi hoppas att förra gravidteten avslutades för att fostret ärvde min mans hjärtfel, och senaste för att det helt enkelt var för nära inpå. Om Gud vill så blir vi föräldrar en dag, trots allt. Det enda vi kan göra är att vänta några månder och prova igen, och hoppas att jag slipper blöda i 18 dagar en gång till...

Det är så sjukt och dumt det här, svårgreppat, svårt att tala om för själen att - du - det blir ingen förälder här inte. Och så säger gyn att ja allt ser ju bra ut fysiskt iaf. Äggstockarna var finfina (inte alls förstorade och cystiga som en gubbe sa för sex år sedan!) och livmodern "perfekt". Stresshormonerna är normaliserade... När jag var lättare i kroppen blev det ingen graviditet så läkarna kan inte ens skylla på det. Så sjukt, så dumt, så ... fel.

Jag vill inte sluta hoppas än men det börjar bli svårt. Tar till lipen bara jag läser i en bok att någon fött barn, att se andras bilder, höra dem prata om sina barn, eller varför inte träffa små liv... Kommer jag få ägna resten av mitt liv åt att försöka låta bli att gråta så fort jag hört talas om barn...?