De här med ensamtid
josefin91 · 2014-05-10 · 366 visningar
Ni som följt mig av och till här vet säkert att jag och barnens pappa har det minst sagt komplicerat. kort sagt: Allt började 30 maj förra året, pluset kom på stickan.. Vi har en dotter sen tidigare och han gav mig valet att behålla å han gör slut eller abort. Hur ont det än gjorde så valde jag att behålla barnet. Vi flyttade isär i Juli och då började även bråken, jag hatade honom så mycket, jag tyckte han struntade i julia och allt som hände. Men tiden gick och vi började gå till familjerätten och prata, tillslut gick det så långt att vi fick gå till en bvc-psykolog, och med tiden blev vi sams och lärde oss prata. Mitt i allt där började mina värkar i vecka 33, han var ett jätte bra stöd resten av graviditeten och var med på förlossningen den 1/2 när Milton föddes. Vi lever nu mer som särbos.
Han bodde med oss i två veckor, när dom två veckorna hade gått så grät jag och verkligen visade vilken panik över att vara själv med båda barnen, jag kände mig inte redo för fem öre.
Nu tre månader senare går allt jätte bra, barnen älskar varadra och jag kunde inte haft mer tur. Men att ha en 1,5 åring och en tre månaders är kämpigt. Det är fruktansvärt jobbigt vissa stunder. Johan bor med oss två gånger i månaden, 3 dagar mitt i en vecka, och en helg i månaden. Men eftersom han tycker sin egentid är så viktig så vill han inte vara här direkt han är ledig, utan vill ha en helg för sig själv, göra vad han vill. Och visst får han det. Men en timme, en timme är det jag fått egentid sen Milton kom, då fick jag planera den i två veckor i förväg, gick jag på stan och han ringde i panik hela tiden.
Jag kom med förslaget att jag skulle få en kväll ledig om två helger, alla mina kompisar har flyttat från stan och kommer då hem, så jag tänkte unna mig en vinkväll med tjejsnack, sova kvar och bara slappa och sova ut. men då säger han att han inte är redo att ta båda två själv en natt. jag har båda två själv 24 dagar i månaden.
När fan är det min tur? även fast jag är mamma så måste jag få vara bara Josefin. Jag vetr för fan inte vem jag är mer ens. Jag har ingenting att prata med folk om, förtom vad min barn har gjort, eller vad som hände på bollibompa. Jag tar hand om mina barn, lägger all min energi på dom, när dom somnar deckar jag. Jag tror jag snart kommer gå in i väggen.
Varför är det så svårt för honom att förstå att jag inte orkar? att jag behöver hjälp? Han har inte råd att ta ledig säger han, men han tog ledig förra veckan för att gå ut och kolla på fotboll med sina kompisar. Jag blir bara så ledsen. (och ja, jag säger dom här sakerna till honom med, men han verkar inte förstå)
Behövde bara skriva ur mig lite, nu är det dax för pjamas för trollen!
Han bodde med oss i två veckor, när dom två veckorna hade gått så grät jag och verkligen visade vilken panik över att vara själv med båda barnen, jag kände mig inte redo för fem öre.
Nu tre månader senare går allt jätte bra, barnen älskar varadra och jag kunde inte haft mer tur. Men att ha en 1,5 åring och en tre månaders är kämpigt. Det är fruktansvärt jobbigt vissa stunder. Johan bor med oss två gånger i månaden, 3 dagar mitt i en vecka, och en helg i månaden. Men eftersom han tycker sin egentid är så viktig så vill han inte vara här direkt han är ledig, utan vill ha en helg för sig själv, göra vad han vill. Och visst får han det. Men en timme, en timme är det jag fått egentid sen Milton kom, då fick jag planera den i två veckor i förväg, gick jag på stan och han ringde i panik hela tiden.
Jag kom med förslaget att jag skulle få en kväll ledig om två helger, alla mina kompisar har flyttat från stan och kommer då hem, så jag tänkte unna mig en vinkväll med tjejsnack, sova kvar och bara slappa och sova ut. men då säger han att han inte är redo att ta båda två själv en natt. jag har båda två själv 24 dagar i månaden.
När fan är det min tur? även fast jag är mamma så måste jag få vara bara Josefin. Jag vetr för fan inte vem jag är mer ens. Jag har ingenting att prata med folk om, förtom vad min barn har gjort, eller vad som hände på bollibompa. Jag tar hand om mina barn, lägger all min energi på dom, när dom somnar deckar jag. Jag tror jag snart kommer gå in i väggen.
Varför är det så svårt för honom att förstå att jag inte orkar? att jag behöver hjälp? Han har inte råd att ta ledig säger han, men han tog ledig förra veckan för att gå ut och kolla på fotboll med sina kompisar. Jag blir bara så ledsen. (och ja, jag säger dom här sakerna till honom med, men han verkar inte förstå)
Behövde bara skriva ur mig lite, nu är det dax för pjamas för trollen!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.