Dåligt samvete

Han mår dåligt. Jag vet ju att han gör det. Men när någon av hans vänner påminner mig om det mår jag ännu sämre och vill bara gråta. Jag kan ju inte göra något åt det. Jag vet att han vill att jag ska ta bort det, och det skulle jag ju kunna, rent tekniskt. Men jag kan inte det, och det kommer inte ske.

Idag fick jag höra det av en alldeles ny person. Mig veterligen är det den andra han berättat för, men det kanske finns fler. Hon vet det i så fall, men jag ville inte att hon skulle säga något jag inte visste om det till mig. Om han vill att jag ska veta får han väl berätta själv.

Det var skitjobbigt, för det hade konstigt nog inte slagit mig hur hon skulle ta det. Hon är nära vän med honom, och jag förstår att hon inte var så glad på mig. Det kändes ändå som att hon lyssnade och förstod, och jag försökte förklara så gott jag kunde. Hon sa att hon tyckte att vi hade haft ett konstruktivt samtal. Jag vet inte vad vi i så fall kom fram till. Jag försökte bara få fram att jag vill att han ska känna att han kan prata med mig, men att jag håller mig undan av respekt för honom.

Sedan, efter samtalet kom svartsjukan fram. Hon är intresserad av honom, och det förstår jag att hon är. Jag är inte den som snor andras pojkvänner, men jag kan ju inte svara på hur jag känner om massor av år, som hon frågade om. Ajje, det gör ont att skriva om det. Jag brukar inte vara sån, men att det kändes som att hon var svartsjuk gjorde att det kändes som att hon inte var den som delade med sig, och då blir jag också svartsjuk. Jag vill ju inte bli av med honom! Som om jag hade honom nu då... Vi har typ inte pratat på två månader...

Och så är det ju det med att jag vill berätta för alla! Det känns inte som att jag kan det när han inte är beredd på det. Han berättar ju också, men inte i alls samma takt som jag vill berätta. Om ett litet slag kommer jag ju vara tvungen att säga något. Hur ska jag göra det utan att trampa honom på tårna?

Jag vet inte alls hur jag ska bete mig...