Dåligt bemötande
annsoo · 2011-06-11 · 536 visningar
Jag måste bara få berätta om mitt missfall. I onsdags kväll började jag att blöda, eller rättare sagt det kom blodklumpar. Blev självklart rädd, och började förstås tänka det värsta - vem skulle inte göra det? Ringde 1177 för råd, kvinnan säger självklart "avvakta" då jag inte hade ont. Det fortsatte att komma klumpar varje gång jag gick på toaletten, och samma visa på torsdagen. Orkade inte vänta utan ringde för att boka tid på VUL, fick tid på fredagen.
Väl på sjukhuset, nervös, rädd, otålig och allt vad man är - det började med att jag fick vänta en hel timma innan någon ens upmärksammade att jag var där. Det kommer då en sur kärring och nästan skriker mitt namn och säger högt och tydligt inför alla att jag ska gå och kissa. Jag gör som hon säger och går och lämnar det till henne. Hon säger - "Gå och sätt dig igen!" Okej, tänker jag.. Får vänta i kanske 20 min till.
Det kommer då en kvinna som är mkt dålig på svenska och tar med mig in i ett rum för att prata. Sen får jag gå in i undersökningsrummet och lägga mig i helvetesstolen. Sa till henne att jag fortfarande blöder, men hon uppfattade nog inte va jag sa för hon utbrast sedan - "Du blöder" varefter minen hon fick i ansiktet verkligen visade hur "äcklad" hon var. Där ligger jag och känner mig hur jävla liten som helst.
Hon säger sen att hon ska hämta en annan läkare eftersom att hon är dålig på att ge ultraljud. Det kommer då in en ung man, han börjar ultraljudet och utbrister sedan "Nej, här var det tomt! Sätt på dig kläderna så går vi ut och pratar." Jag kände mig självklart helt tom vid det här laget, samtidigt som jag hade misstänkt att det var borta.
Jag får sätta mig i ett rum med båda dessa två och killen börjar förklara för mig hur ett barn blir till(?!) ägget lossnar här, sen kommer spermien och befruktar osv. Jag är väl inte 12 år tänkte jag.
Det kommer in ytterligare en person i rummet, en dam med bestämda steg går förbi mig och säger till läkaren "Hon är negativ" och räcker honom testet och så vänder hon på klacken och går ut. Inte en blick mot mig eller något. Det som händer då är att de andra två börjar ifrågasätta mig om jag var säker på att jag var gravid överhuvud taget??! Men herregud, JA! Jag har tagit tre test sa jag, och symtom har jag haft. Blickarna de gav mig var som att de inte trodde mig.
Jag ville bara gå, gråten stod mig i halsen och jag ville inte sitta där med dem och gråta. När jag gick därifrån kände jag mig så jävla liten och bortgjord. Det var hemskt från början till slut. Jag kände mig så himla upprörd och nästan kränkt!
Någon annan som upplevt något liknande?
Väl på sjukhuset, nervös, rädd, otålig och allt vad man är - det började med att jag fick vänta en hel timma innan någon ens upmärksammade att jag var där. Det kommer då en sur kärring och nästan skriker mitt namn och säger högt och tydligt inför alla att jag ska gå och kissa. Jag gör som hon säger och går och lämnar det till henne. Hon säger - "Gå och sätt dig igen!" Okej, tänker jag.. Får vänta i kanske 20 min till.
Det kommer då en kvinna som är mkt dålig på svenska och tar med mig in i ett rum för att prata. Sen får jag gå in i undersökningsrummet och lägga mig i helvetesstolen. Sa till henne att jag fortfarande blöder, men hon uppfattade nog inte va jag sa för hon utbrast sedan - "Du blöder" varefter minen hon fick i ansiktet verkligen visade hur "äcklad" hon var. Där ligger jag och känner mig hur jävla liten som helst.
Hon säger sen att hon ska hämta en annan läkare eftersom att hon är dålig på att ge ultraljud. Det kommer då in en ung man, han börjar ultraljudet och utbrister sedan "Nej, här var det tomt! Sätt på dig kläderna så går vi ut och pratar." Jag kände mig självklart helt tom vid det här laget, samtidigt som jag hade misstänkt att det var borta.
Jag får sätta mig i ett rum med båda dessa två och killen börjar förklara för mig hur ett barn blir till(?!) ägget lossnar här, sen kommer spermien och befruktar osv. Jag är väl inte 12 år tänkte jag.
Det kommer in ytterligare en person i rummet, en dam med bestämda steg går förbi mig och säger till läkaren "Hon är negativ" och räcker honom testet och så vänder hon på klacken och går ut. Inte en blick mot mig eller något. Det som händer då är att de andra två börjar ifrågasätta mig om jag var säker på att jag var gravid överhuvud taget??! Men herregud, JA! Jag har tagit tre test sa jag, och symtom har jag haft. Blickarna de gav mig var som att de inte trodde mig.
Jag ville bara gå, gråten stod mig i halsen och jag ville inte sitta där med dem och gråta. När jag gick därifrån kände jag mig så jävla liten och bortgjord. Det var hemskt från början till slut. Jag kände mig så himla upprörd och nästan kränkt!
Någon annan som upplevt något liknande?
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.