Dåliga odds... ?
jvsm · 2012-08-15 · 335 visningar
Min bra läkare är ett ägg. Så är det bara. Ägg som tom i bollen. Eller väldigt knepig åtminstone. Igår när jag var där och pratade om svullnaden, värken, det allt mer tilltagande illamåendet sa hon att det berodde på min magkatarr och sura uppstötningar. Men snälla rara, det gör det inte alls!
Jag har haft sura uppstötningar, katarrer, magsår i NIO år. Jag vet hur det ter sig i min kropp. Det svider i magen, det bränner i halsen, och man har reflux, ex när man böjer sig framåt. Detta illamående är precis som när man har en maginfluensa, man har besk smak i svalget hela tiden och det enda som funkar att äta är typ torra kex. Ja som när jag var gravid med Ärtan. Och värken i magen, den molvärken är inte "lite gaser" (som doktorn tyckte). Nu råkar jag ha aktiva tarmar och alltid haft och är aldrig förstoppad aldrig varit. Däremot har jag ju haft ett par mf nu - och den här molvärken är precis sådan som vid missfallet i maj, kramper. Nu är den iaf lindrigare idag, mer som när jag var gravid med ärtan och livmodern växte.
Hela kroppen skriker gravid. Men blödningen i helgen och senaste negativa gravtester nu säger att så inte är fallet. Så då är det inte så. Enda gången jag annars är så här svullen om körtlarna är när jag har virusinfektioner, eftersom mina bröst är så stora går de ut mot armhålan och där har jag mycket lymfkörtlar, det har de konstaterat på ultraljud, biopsi och mammografi. Så när lymfisarna svullnar svullnar också ibland körtlarna på sidan av brösten upp - hela området inflammerat liksom. Jag är van med det just vid envisare virus (och nu har jag ju feber sedan tre veckor så... ) blir jag alltid svullen och inflammerad också.
Jag och maken har också kommit fram till att jag haft mf tidigare. Vi har gjort ett par räkningar, första mf hade jag med största sannolikhet för tio år sedan. Jag mumsade fortfarande piller då men låg och kräktes i åtta veckor, gick upp i vikt och mådde pest, hade bara en mindre blödning då. Och sedan jätteblödning. Med facit i hand... var jag nog sannolikt gravid. Tydligen blöder jag ju var 4:e vecka även när jag varit gravid (iaf detta år!) så det känns ju som om oddsen för att bli gravid och fortsätta vara det är förbaskat små! :-( Och för 10 år sedan kunde det inte handlat in inkompabilitet, då var jag mitt emellan exet och ex-exet (som har 3 barn idag), flyttade och var tokstressad. Jag vet ju att piller får sämre upptagning om man ex är stressad, sjuk osv. Just eftersom jag åt piller kollade jag aldrig om jag var gravid, trodde det var njurarna igen, eftersom jag året innan legat inne på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning med ledsna njurar. Men det var det inte, det kollade de upp sedan på NUS - men det var inte förrän "efter allt var över".
Sedan var det för ett par år sedan, 2006. Då var det samma sak som nu, började må dåligt men inga positiva tester. Sedan försvann mensen i två månader och sedan jätteblödning.
Känns som om jag har usla odds att bli gravid? Som om min kropp blir skengravid, och ibland på riktigt, men slänger ur sig blod till höger och vänster och hormonerna inte gör som de ska... typ?
Nå, det känns så iaf. Jag är ju inte läkare men om jag hade en patient som jag - skulle jag ta regelbundna prover (ex hormoner, inte ett prov på 4 år... ) för att se om det förändras och isf försöka klura ut varför min kropp gör så här...
Nåja. Jag fick iaf svar på att det troligen inte var röda hund jag hade under vår fjällsemester i juli iaf. Det var ju tur - för då törs man ju inte ens försöka tillverka bebis på flera månader, minst tre. Alltid något.
En sak är iaf säker. Om det blir träff igen, och jag hinner komma såpass att gyn hinner se hjärtslag på VUL runt v6-7 kommer jag kräva att de gör varenda test av oss båda som finns på kartan. Ägg, spermier, blodprov till förbannelse. Jag tänker inte nöja mig med "ni är nog inkompatibla", jag vill veta varför, vad det är som inte är kompatibelt. Svart på vitt.
Men det är klart. Jag har varit sjuk i nio år, sjukskriven deltid i tre, och läkarna har bara medicinerat mot diverse symtom hit och dit utan att än så länge kunnat ställa någon fullständig diagnos. Så varför skulle de komma fram till varför jag inte lyckas få en bebis....? Oddsen talar inte för läkarna just nu, tycker jag. :-P
Imorgon är en ny dag. Djupa andetag. Nu ska jag försöka få illamåendet att lätta såpass att jag får i mig en knäckemacka utan att kräkas. Och inte terrorisera den här dagboken med fler maratoninlägg... ;-)
Jag har haft sura uppstötningar, katarrer, magsår i NIO år. Jag vet hur det ter sig i min kropp. Det svider i magen, det bränner i halsen, och man har reflux, ex när man böjer sig framåt. Detta illamående är precis som när man har en maginfluensa, man har besk smak i svalget hela tiden och det enda som funkar att äta är typ torra kex. Ja som när jag var gravid med Ärtan. Och värken i magen, den molvärken är inte "lite gaser" (som doktorn tyckte). Nu råkar jag ha aktiva tarmar och alltid haft och är aldrig förstoppad aldrig varit. Däremot har jag ju haft ett par mf nu - och den här molvärken är precis sådan som vid missfallet i maj, kramper. Nu är den iaf lindrigare idag, mer som när jag var gravid med ärtan och livmodern växte.
Hela kroppen skriker gravid. Men blödningen i helgen och senaste negativa gravtester nu säger att så inte är fallet. Så då är det inte så. Enda gången jag annars är så här svullen om körtlarna är när jag har virusinfektioner, eftersom mina bröst är så stora går de ut mot armhålan och där har jag mycket lymfkörtlar, det har de konstaterat på ultraljud, biopsi och mammografi. Så när lymfisarna svullnar svullnar också ibland körtlarna på sidan av brösten upp - hela området inflammerat liksom. Jag är van med det just vid envisare virus (och nu har jag ju feber sedan tre veckor så... ) blir jag alltid svullen och inflammerad också.
Jag och maken har också kommit fram till att jag haft mf tidigare. Vi har gjort ett par räkningar, första mf hade jag med största sannolikhet för tio år sedan. Jag mumsade fortfarande piller då men låg och kräktes i åtta veckor, gick upp i vikt och mådde pest, hade bara en mindre blödning då. Och sedan jätteblödning. Med facit i hand... var jag nog sannolikt gravid. Tydligen blöder jag ju var 4:e vecka även när jag varit gravid (iaf detta år!) så det känns ju som om oddsen för att bli gravid och fortsätta vara det är förbaskat små! :-( Och för 10 år sedan kunde det inte handlat in inkompabilitet, då var jag mitt emellan exet och ex-exet (som har 3 barn idag), flyttade och var tokstressad. Jag vet ju att piller får sämre upptagning om man ex är stressad, sjuk osv. Just eftersom jag åt piller kollade jag aldrig om jag var gravid, trodde det var njurarna igen, eftersom jag året innan legat inne på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning med ledsna njurar. Men det var det inte, det kollade de upp sedan på NUS - men det var inte förrän "efter allt var över".
Sedan var det för ett par år sedan, 2006. Då var det samma sak som nu, började må dåligt men inga positiva tester. Sedan försvann mensen i två månader och sedan jätteblödning.
Känns som om jag har usla odds att bli gravid? Som om min kropp blir skengravid, och ibland på riktigt, men slänger ur sig blod till höger och vänster och hormonerna inte gör som de ska... typ?
Nå, det känns så iaf. Jag är ju inte läkare men om jag hade en patient som jag - skulle jag ta regelbundna prover (ex hormoner, inte ett prov på 4 år... ) för att se om det förändras och isf försöka klura ut varför min kropp gör så här...
Nåja. Jag fick iaf svar på att det troligen inte var röda hund jag hade under vår fjällsemester i juli iaf. Det var ju tur - för då törs man ju inte ens försöka tillverka bebis på flera månader, minst tre. Alltid något.
En sak är iaf säker. Om det blir träff igen, och jag hinner komma såpass att gyn hinner se hjärtslag på VUL runt v6-7 kommer jag kräva att de gör varenda test av oss båda som finns på kartan. Ägg, spermier, blodprov till förbannelse. Jag tänker inte nöja mig med "ni är nog inkompatibla", jag vill veta varför, vad det är som inte är kompatibelt. Svart på vitt.
Men det är klart. Jag har varit sjuk i nio år, sjukskriven deltid i tre, och läkarna har bara medicinerat mot diverse symtom hit och dit utan att än så länge kunnat ställa någon fullständig diagnos. Så varför skulle de komma fram till varför jag inte lyckas få en bebis....? Oddsen talar inte för läkarna just nu, tycker jag. :-P
Imorgon är en ny dag. Djupa andetag. Nu ska jag försöka få illamåendet att lätta såpass att jag får i mig en knäckemacka utan att kräkas. Och inte terrorisera den här dagboken med fler maratoninlägg... ;-)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.