Dags för ultraljud!

Idag har jag äntligen, äntligen fått kallelse till första ultraljudet! Det blir på måndag kl 20 och jag räknar redan ner... Längtar så otroligt mycket efter att få veta om allt är som det ska med ungen där inne i magen.

Har skrivit til M och sagt att jag hoppas att han vill följa med på ultraljudet, men att han får bestämma själv. Han svarade snabbt att han "vill följa med, för jag blir ju lika mycket pappa som du blir mamma.". Eh ja, just det, det håller jag absolut med om - men det är ju han som inte vill ha barnet, han som ägnat den senaste månaden åt att försöka övertala mig att göra abort och berätta för mig hur extemt egoistiskt det är av mig att behålla graviditeten. Men kul att han tycker att det är lika mycket hans barn som mitt.

Jag kan inte låta bli att vara irriterad på honom, men ska verkligen göra mitt bästa för att inte visa det, för att acceptera de reaktioner han nu har och sen inte vara långsint. Jag hoppas ju att han ska bli en bra och närvarande pappa, och förhoppningsvis kommer han känna sig mer delaktig och känna mer anknytning till barnet efter att ha sett det på skanningen. Och jag hoppas att nu när det verkligen är för sent att göra abort (här i Danmark går gränsen för fri abort vid utgången av vecka 12) så kommer han falla mer till ro i situationen, sluta fokusera på att berätta för mig att jag har valt fel och istället fokusera på att göra det bästa av situationen.

Och hoppas, hoppas att han kommer att älska den här ungen lika mycket som jag redan gör!