Dagen då Casper blev en ängel. (långt&sorgligt)

Läs inte detta om du är kännslig och gravid för det sista jag vill är att göra någon orolig. Detta är min förlossningsberättelse och värsta dagen i mitt liv.

DAGEN DÅ CASPER BLEV EN ÄNGEL!

2010-10-09

Det var en fin höstmorgon i oktober. Solen sken och det var vindstilla.

Kände hur den lille rörde sig där inne i magen.

Vi gick upp och åt frukost sen gick jag faktiskt och la mig igen eftersom jag var lite förkyld.

D gick ut med hundarna och jag låg och tänkte på om vi inte skulle ta och åka till blomsterlandet köpa lite nya blommor. Ville göra fint innan bebisen kom.

När D kom in igen så undrade han om han inte kunde få åka och flyga lite radiostyrd helikopter i det fina vädret. Visst, det tyckte jag han kunde göra för sen vet man ju inte när han ska få tid till det efter bebisen är född. Vi kan alltid åka till blomsterlandet lite senare.

Han packade ihop allt han skulle ha med sig och kom in till sängen och pussade hejdå, kände lite på magen och bebisen gav han en spark tillbaka. Klockan var då runt 12.00.

Vid 14.00 tiden så får jag lite ont i magen och den blir lite hård av vad jag tror är en sammandragning. Tappar upp ett varmt bad och kryper i.

Ringer två vänner ur föräldragruppen. Ena hade redan fått barn och jag ställde lite frågor om hur det kändes för henne. Andra hade också börjat få lite ont i magen. Tänk om vi skulle få samtidigt. Vad kul.

Ca klockan 15.30 ringde jag D och bad att han skulle komma hem. Vattnet började bli kallt och jag nådde inte till kranen. Sen ville jag att han skulle vara hemma eftersom det gjorde ondare i magen. Sammandragningen tog liksom aldrig slut. Eftersom det var första graviditeten så trodde jag att det var normalt ändå.

När D kom hem så steg jag upp för nu kunde jag inte ligga i badet längre. Det hjälpte inte något.

Runt 17.30 bestämde vi att vi skulle ringa till östra för att se vad dom tyckte. Vi hade fått ett centralt nummer vi skulle ringa men där var det upptaget konstant i en halvtimme. Så jag ringde direkt till förlossningen och hon jag pratade med tyckte att jag skulle komma in så dom fick kolla mig.

Jag ringde till hundvakten men han var i tyskland så jag fick ringa min kusin som skulle komma så fort hon kunde.

Nu gick jag mellan badrummet som var svalt och skönt och vardagsrummet där jag satt på knä på en kudde. Hade otroligt ont i magen som inte gick över. Jag flåsade och lät om vart annat. Magen var stenhård och jag visste inte vad jag skulle göra. Men trodde inte att det var något som var fel.

D plockade ihop väskorna vi skulle ha med oss och packade det sista som jag inte hunnit med. Jag pratade med min moster flera gånger undertiden vi väntade på att min kusin skulle komma. Tillslut började vi planera att vi skulle åka innan hon kom och skulle då lämna dörren olåst. D började packa in sakerna i bilen och kl. 19.00 då kom hon äntligen.

D slängde i sig lite mat för det hade vi hört var bra. Jag ville inte ha något för nu gjorde det så ont att jag började kräkas. Jag kunde knappt röra mig. Nu var det dags att åka in.

Kl. 20.30 kör D runt bilen så jag ska slippa gå så långt. Han fick hjälpa mig ner för trappan för jag hade så ont att jag knappt kunde gå. Ute var det ganska kallt och alldeles stjärnklart. En helt perfekt kväll. D hjälper mig in i bilen och ger mig en påse ifall jag skulle kräkas.

Vägen in var väldigt obehaglig. Det gjorde så ont och skumpade fast D körde så fort och försiktigt han kunde. Min moster ringde under resan men jag ville inte prata så D fick säga några snabba ord tills han var tvungen att koncentrera sig på vägen igen.

Musiken fick vara avstängd för jag ville bara fokusera mig på magen och andning.

Jag minns att jag tyckte det var skönt med tystnaden.

Runt 21.00 tiden var vi framme men det fanns ingen ledig parkering framför ingången så vi ställde oss på en läkarparkering. Den var närmast.

Vi ringde på dörren och jag tyckte det tog en evighet innan någon kom och öppnade. Tillslut kom en gullig sköterska och släppte in oss. Hon såg att jag hade jätteont nu och frågade om jag ville sitta i en rullstol och det ville jag absolut. Vad som helst bara jag slapp gå.

Inne på rummet hjälpte D och sköterska mig upp i en säng. Sen frågade sköterskan om blodgruppspappret men det hade vi glömt i bilen för vi hade inte tagit med några väskor in.

Hon fick min legitimation i alla fall. D gick ut för att hämta väskorna och parkera om bilen.

Där ute ringer han min moster och sina föräldrar och berättar att vi kommit fram.

Nu har jag så ont att minnesbilderna och tidsperspektivet inte riktigt stämmer överens.

Under tiden D är ute så fylls rummet av läkare och sköterskor. Dom tittar med UL och en massa andra grejer men har svårt att hitta hjärtljuden. Det är flera som försöker.

Dom sätter en elektrod på huvudet av bebisen och då känner jag att vattnet går.

Jag frågar flera gånger om dom ser något men alla är så koncentrerade att ingen hör mig.

Jag skriker på dom men ingen svara mig.

Då förstår jag vad som har hänt och bara skriker rakt ut det högsta jag kan.

(D har berättat att han hörde det skriket i korridoren när han kom men att han trodde att det var ett förlossningsskrik och blev förundrad över att det gick så fort.)

Nu började jag få panik av förtvivlan och smärta. Jag ropar efter D och ber sköterskan hämta honom men hon säger bara att han kommer nog snart.

När D kommer tillbaka blir han insläppt av en annan sköterska som ser lite stressad ut. Han förklarar att han precis har kommit in med mig och hon säger att hon bara ska kolla vilket rum jag ligger i. Det är då han hör mig skrika.

Den första sköterskan kommer ut och säger att hon tar han om D.

När D kommer in på rummet så skriker jag bara, HAN ÄR DÖD!!!!!!

D skriker, VA!!!!!!

Jag minns det så klart och tydligt och som en blixt är han vid min sida. Han knuffar undan allt som är i vägen.

Det sätter sig en läkare på sängen och bekräftar det vi trott men inte fått något svar på.

Bebisen har dött. Moderkakan hade lossnat och då stryps kontakten mellan modern och barnet. Så våran lille bebis hade bara somnat in.

I det ögonblicket så känner jag hur all energi försvinner, jag blir totalt lealös och det känns som jag faller. Jag lämnar min kropp och är någon annanstans men inte där.

Allt det onda försvinner och för en liten sekund så känner jag att jag vill sluta andas men som tur är lyssnar inte kroppen på tanken.

Jag känner hur sköterskor och läkare börjar att dra i mig. Dom tror att jag har svimmat.

När dom börjar att lyfta mina ben så säger jag lugnt och stilla, Jag e vaken, jag hör er.

Efter det sätter allt igång igen. Jag får jätteont och magen är fortfarande stenhård.

Jag skriker, Det gör ont, det gör ont, ta bort det.

Får lustgas och morfin flera ggr för att dämpa smärtan lite men jag tycker inte att det hjälper.

Dom sätter dropp och tar lite tester.

Jag ber om ryggmärgsbedövning men dom vill vänta tills dom ser vad testerna visar.

Stackars D. Det ända han kan göra är att hålla mig i handen.

Jag skriker att jag inte vill föda honom utan dom får ta och plocka ut honom med kejsarsnitt.

Detta upprepar jag flera ggr.

En läkare kommer in hon ber mig att sluta andas i lustgasen, Jag hör henne men fortsätter ändå. Tillslut ”hotar” hon att ta den ifrån mig om jag inte slutar. Jag säger att jag ska inte andas i den bara jag får hålla i den.

D frågar om hon tror att jag har förstått att bebisen e död efter som jag fått så mycket morfin. Hon säger att jag nog är fullt medveten om vad som har hänt och det var jag.

Jag visste att bebisen inte levde men allt min kropp orkade med just då var att få bort det onda. Det var allt jag tänkte på.

Hon förklarar för oss att det bästa är att föda fram honom, både för min och för framtida syskons skull. Jag vill inte det men gick med på det ändå. Jag hade nog inte så mycket val just då känns det som.

Jag fick mer morfin för att inte ha så ont och sen undertiden vi väntade på provsvaren pratade vi om vilka vi skulle ringa det var många som väntade på nyheter.

D ringde sina föräldrar som blev jätteledsna och ville åka ner med än gång. Men eftersom det är 55mil ner så övertalade vi dom att åka på morgonen istället.

D ringde sen till min ena moster och dom lovade att ringa till dom andra.

En sköterska som heter Heidi tog väl hand om oss. Hon försöker få D att äta lite och hon hjälper mig att få in en bra rytm i andningen. Hon känner på livmodertappen och den är helt utplånad och öppningsfasen är igång. D testar att massera mig med massagegrejen vi har med oss men det var ingen hit. Bara händerna var bäst.

2010-10-10

Nu har dom bestämt att vi ska få flytta upp till specialförlossningen efter 4.5 timmar på normalförlossningen. Kl. var nog runt 01.30 då.

Dom lägger upp alla väskorna på sängen men D glömmer kameran och när Heidi påpekar detta säger D att den kan dom slänga åt helvete, för vad ska vi med den till nu.

Det ska vi inte alls för den kommer ni att behöva sen säger Heidi. Vad rätt hon skulle få.

Dom skickar upp mig till fjärde våningen och jag minns inte mycket av den resan. Jag minns att jag trodde att vi mellanlandade i ett rum men det var nog hissen. Jag blundade nästan hela tiden på väg upp.

När vi kommit upp så får vi ett nytt gäng sköterskor och läkare. Jag fick en ny säng som jag inte vet hur jag hamnade i.

Dom började ge mig blod för att mitt blodvärde ligger på 53 när det ska ligga runt 120.

Får även en till infart i andra armen så nu har jag 4 slangar en med vätska, en med blodplasma och två med blod.

Dom kollar livmodern och öppningsfasen går fort säger dom.

Proverna har kommit och dom säger att jag inte kan få någon ryggmärgsbedövning eftersom mitt blodvärde är så lågt.

Jag ligger på sidan och D klappar på mig. Han berömmer mig för att jag är så duktig. Jag vet att han är där men är så borta och inne i mig själv så jag knappt märker av honom. Men känner ändå en trygghet av att ha honom nära.

Nu känner jag att det trycker på. Krystvärkarna har börjat komma men det är så svårt att känna dom efter som jag har så ont hela tiden.

Barnmorskorna är hos oss hela tiden. En står vid min rygg, en håller emot mitt ben och den tredje är i fotändan.

D står vid min framsida och peppar mig.

I början när jag skulle ta i så höll jag i barnmorskans arm men sen fick jag tag i Ds hand och kramade den så hårt att han trodde förlovningsringen skulle bli sned. Han skyndade sig att ta av den när jag släppte.

Nu är det på riktigt. Jag får ta spjärn med foten mot barnmorskan och jag känner när bebisen närmar sig. Det svider och bränner.

När huvudet kommer ut så skriker jag åt dom, Men dra ut honom då!!!!!Men jag måste vänta på en värk men hur lätt är det när jag inte känner dom för det gör så ont.

Tillslut tar jag i och känner hur han glider ut och sen känner jag hur det forsar ur mig och det är allt blod. Ca 3.7 liter har jag förlorat och det kommer ut nu.

Kl. 02.18 den 10-10-10 föddes våran ängel Casper.

Dom frågar om D vill klippa navelsträngen men han är så rädd för vad han ska se.

Barnmorskan säger att han ser ut som en helt vanlig bebis. D frågar vad jag tycker och jag vill att han ska göra det så D klipper navelsträngen på våran fina son.

Barnmorskan lägger Casper hos mig men jag minns inget av det utan jag vill bara att dom ska tvätta av honom. Varför vet jag inte.

Dom tvättar av honom och lägger sedan tillbaka honom hos mig. D tar dom första korten på våran son. Sedan får D hålla honom undertiden jag blir sydd. Jag får bedövning så jag känner knappt att dom är där och grejar. Sedan får jag en ny säng med rena lakan men jag minns inte hur dom flyttade över mig.

Jag börjar skaka fast jag inte fryser. Hela sängen vibrerar. Det är på grund av chocken efter att ha förlorat så mycket blod förklarar dom. Jag får en massa filtar på mig och tillslut slutar jag skaka men jag är väldigt trött.

D går runt med Casper i famnen och tittar ut genom fönstret. Det är alldeles tyst. Ute är det mörkt och stjärnklart. En perfekt natt att födas på.

Vi får in en säng till som vi skjuter ihop så det blir en stor säng. Det lilla vi sov resten av natten sov vi i alla fall med våran son i mellan oss. Som en riktig familj. Vår fina familj.