Dagen allt förändrades

Jag tänkte faktiskt berätta om dagen då jag fick reda på att jag var gravid, för vissa är ett plus ett underbart ögonblick men för mig var det något helt annat... Men nu så kan ja inte va gladare över att få min lilla son <3

Men det började med att jag och min pojkvän trodde jag var gravid, detta trodde vi dock i ca 2 månader för min mens var ca 10 dagar sen båda månaderna och jag gick dessutom på p-piller som jag tog varje dag, har inte missat något, men min magen var väldigt konstig och jag hade massa syntomer men inget plus så vi hade sex som vanligt men syntomerna slutade inte så jag beställde hem typ 10 stick tester hem så jag prövade lite då och då för att va säker på att de inte va något...

Men en dag så tog jag ett test men de va negativt så jag la de på handfatet och åkte till skolan, när jag kom hem så skulle ja slänga de och då va de plötsligt 2 sträck... Letade fram testet jag hade tagit någon dag innan och de va tydligen 2 sträck där med... svaga men dom fans... jag va i chock så jag gjorde typ 6 test till och vist alla va posetiva. Trots att jag tog alla mina piller samma tid varje dag. Jag va först i chock men sen så började jag hyperventilera och fick knappt någon luft... tårarna bara flöda och ja mådde piss... min pojkvän va hemma hos sig och skulle inte komma fören dagen efter och min mobil, id kort och bankomat kort hade blivit stulen samma dag så de va ingen bra dag och ja kunde inte prata med min pojkvän fören dagen efter...

Men i ren panik så gick jag till min syster som bor några minuter bort... klockan va la typ 9 på kvällen. Ja kom dit och ja satt och grät och kunde knappt prata eller röra mig :/

Gick hem efter en stund när hon hade lugnat ner mig... La mig och sov tills eftermiddagen då min pojkvän kom hem till mig som inte viste något... Men jag kunde inte säga något utan blrjade störtlipa så fort jag hörde att han kom... han gick in i sovrummet och fråga vad som hade hänt, men ja fick inte ut ett ord, han höll om mig i typ 30 minuter och jag bara grät och han fråga vad felet vad och ja bara mumlade massa ord samtidigt som ja lipa...

sen så tog jag mod och la hans hand på min mage och han frågade om ja var gravid och ja kunde bara nicka. För jag viste vad han ville jag skulle göra... men jag viste att jag inte kunde göra de, hade redan gått igenom de och det va inget jag ville genomlida igen... antagligen därför jag tog det så hårt. jag sa sen när jag hade lugnat mig att ja ville fundera hur jag skulle göra, sist jag gick igenom det så hade jag min mamma som stöd men hon gick bort 2011 så hennes stöd efter en abort kunde jag inte få och tror inte de skulle gå utan hennes stöd... men ja klarade det inte så efter en vecka så tog ja mig mod och sa till pojkvännen att jag ville behålla barnet. Min pojkvän sa saker som sårade mig djupt... att ja kommer flrstöra hans liv om jag behåller barnet och att jag är okänslig och bara tänker på migsjälv.. det gör fortfarande ont att tänka på det, men nu så längtar min pojkvän efter sin son och säger att han inte menade de han sa men jag vet att han gör de...

jag går ju fortfarande i skolan (gick om 2 år när jag bytte linje) och har 3 an kvar men har tagit 1 år ledigt... antagligen de som va jobbigt de med.

Men nu är jag så glad att jag valde att behålla min son, älskar han så otroligt mycket och det gör min pojkvän med och snart är vår son här, i våra armar <3

men det är min plus historia :)