Dag 142.

Jag fick ett sådant härligt eget minne bakåt i tiden när jag såg en liten tjej på gården stappla sina första steg med hjälp då minndes jag pappas fingrar i mina händer och han sa till mig att det är lättare att gå om man sätter ner hela foten och det var det. Jag blev så himla förvånad till minnet det kommer inte ofta men jag har några riktigt tidiga minnen hur jag tyckte det var tråkigt att man la syrran och mig i varsin ände av den stora hörnsoffan hela dagen när mamma och pappa jobbade på huset. jag minns hur jag funderade på hur jag skulle komma dit men jag rullade ur soffan och slog mig ordentligt på axeln det minnet har jag kvar och jag var för liten för att krypa så jag rullade bort till henne mamma satt sig på ändan när hon såg mig. företagsam sedan liten vill jag lova men jag blev glad när jag lärt mig krypa i soffan till syrran istället jag minns hur mjukt och sjönt för knäna det var ja ja vilka minnen men det är kul.