Bra vän?

Fick världens sämsta bemötande av min vän idag, den vän jag kallat för min bästa vän i många år. Jag trodde faktiskt att hon kunde till viss del iaf bortse från sina halvstirriga känslor angående hennes egen uteblivna graviditet och vara glad för min skull.

Kanske vara lite förstående i mitt dilemma med att min pojkvän faktiskt bor flera hundra mil bort och att hon är den enda här i sverige som vet om att jag är gravid, kanske stötta mig lite då.

Försöka sätta sig in i hur det är att vara ensam, konstant illamående, ledsen, förvirrad och inte ens veta om eller när jag ska berätta för min familj.

Ett råd eller lite förståelse hade suttit på sin plats då.

Ska dessutom tillägga att det var inte mycket vi pratade om mig.

Lite om skolan, som vanligt fick jag lätta glåpord om att jag var trött och att jag ska ganska tidigt till sjukhuset imorgon "Ja, herreguuuud vad tidigt, HALV NIO. "

Att hennes förhållande inte varit speciellt bra senaste året är något hon själv sagt till mig. Eller, det kanske är fel uttryck men hon har ju sagt att dom är mer vänner än par.

Att hon nyligen sa att dom dessutom skulle eller redan hade separerat bostadskontona och att hon hade sökt nån lägenhet själv fick mig att fråga lite försiktigt om det verkligen var rätt tillfälle att skaffa barn då, om förhållandet inte var kanon?

Om det verkligen kommer att vända med ett barn också. Och deras ekonomiska situation, var den jättebra att lita på? Jag menar, med 4 djur och om dom dessutom ska ha barn så blir det ju inte mer pengar över när jobbsituationen inte har varit den mest stabila senaste åren.

Okej, blir man gravid utan att det var planerat så kan jag ta det, men att planera för barn i den situationen...?

Jag tyckte att som hennes närmsta vän så borde jag kunna säga det här till henne, kanske få henne att tänka.

Resultatet blev att hon kastade av sig filten här i soffan, stormade in på toa och stängde in sig där, gick och rökte och sa sen bara att "Jag går nu, jag orkar inte mer."

Orkar inte vad?

Okej, sa jag. Men du vet att det är inte mitt fel att jag blir gravid men inte du, JAG kan inte hjälpa det.

Men det var tydligen det hon inte orkade prata om "hela tiden".

Den enda jag hade i Sverige att prata med, den som stod mig närmast, den ENDA utomstående jag hade vände därmed ryggen åt mig och gick ut och smällde igen dörren bakom sig.

Tack.

Ska jag och mitt barn lida för att hon inte får något barn?

Nu orkar fan inte jag längre.