Böö, jag bölar sönder!

När jag var gravid skrev jag så underbart fina saker, om hur mycket jag älskade pyret i magen och allt sånt. När ungen föddes så de första veckorna skrev jag oxå hur mycket jag älskar lillfisen min, fast vi inte fick sova. Skrik hela nätterna, gnäll hela dagarna. Det tog någon månad innan jag blev alldeles knäpp och satt och tjöt och funderade vad det var för monster jag fött till världen. Lång tid av sömnbrist gjorde så jag hade lust att slänga ut ungen genom fönstret när hon skrek, men så log hon. Hon började le medvetet vid helt perfekt tillfälle, när jag var som slutast och ville bort. När hon skrek och skrek och jag funderade på att ge bort henne åt någon som inte kan få barn så behövde hon bara le, jag blev pigg och kände mig så lycklig. Ett litet leende fick mig att orka utan sömn en bra tid till.

Men känslan jag hade när jag var gravid tog det länge innan jag fick. Jag trodde något var fel, jag älskade inte mitt eget barn mest av allt i hela världen!

Tog några månader, när hon närmade sig 6 månader började jag älska henne mer och mer, mer än när jag var gravid och inte visste vad som väntade. Herregud, jag har fött världens underbaraste unge!

Efter att ha varit mamma i nästan 7 månader har jag nu insett att jag klarar allt. Jag överlevde flera månader med skrik, skrik, skrik. Att sitta med en unge över axeln flera nätter i rad. Jag har klarat en kolikunge med extremt hett temperament(släkten är värst... Verkligen). Jag har stått ut med "herregud vad FEEET DU ÄR!" "Du MÅÅÅÅSTE banta!" "HERREJÄVLAR DITT FETTO VAD VÄGER DU EGENTLIGEN?!!!!!! 70??!!!!! HERREGUUUUD DU ÄR JU SÅ JÄÄÄVLA FEEEEET!!!!!!!!!" "Du har mjuka hängtissar!!!" Det tog mycket på krafterna när ungen oxå skrek hela tiden.

Jag känner mig inte som en mamma, jag känner mig mer som... Mig själv. Fast mycket lugnare, säkrare och så mår jag bättre.

Livet är ju bara för bra! :)