Blir ensam

Det skiljer 10 år mellan mig och killen, jag är 22, han fyller 32. Han har två barn sedan tidigare som han inte har vidare kontakt med. Han var 16 och 19 när sönerna kom, de har olika mammor. Jag är gravid, i vecka 10+3. För mig har det varit självklart att behålla barnet. Och han blev glad när jag berättade det. Mina känslor för honom har försvunnit, av flera olika anledningar. Han har en del skulder hos kronofogden som jag i flera månader har bett honom att börja betala av. Han har sagt att han ska göra det, men han har inte ens tagit reda på hur mycket skulder han har. Han arbetar som tatuerare vilket gör att han bestämmer sina arbetstider själv. Han är på jobbet ca 5 timmar om dagen. Jag arbetar som sjuksköterska och spenderar 9timmar per dag på mitt jobb, samt att jag pluggar på halvfart. Detta i samband med att jag är gravid har gjort mig helt slut efter jobbet, jag har kommit hem och varit gnällig. Vid dessa tillfällen har han gapat åt mig, för att jag låter som en unge. Han lever som en tonåring. Kommer aldrig i tid till jobbet, sover till 13 på dagarna och är ofta ute på krogen även i veckorna. Vi har haft det ganska bråkigt ang många av de här sakerna, han har aldrig hjälpt till att städa hemma. Jag städar, tvättar och diskar. Han lagar mat. Han visar aldrig mig någon ömhet eller närhet. Om jag kommer fram till honom och vill krama om honom medan han står och lagar mat t.ex. så drar han sig ifrån mig och säger bara "jag diskar, sluta". Jag har inte fått ta i honom överhuvudtaget på sista tiden. Detta har gjort att jag har slutat krama honom, för att skydda mig själv. Jag har försökt prata med honom om allt mellan oss ett flertal ggr men han tar ingenting till sig. Nu har jag sagt till honom att jag inte vill leva med honom längre. Och han har gripits av panik. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte leva med den här människan. Men jag vet hur folk (hans vänner och familj) kommer att se på mig om jag lämnar honom nu när jag väntar hans barn. Natten till onsdag förra veckan var han ut på krogen. Jag hade jobbat till kl. 22, kom i säng och somnade vid 23:30. Skulle upp och jobba igen kl. 7 dagen efter. Han kom hem 00:30. Ställde sig över mig i sängen och höll fast mig. Han hade sitt ansikte precis ovanför mig, och jag vaknade av att han stank sprit. Jag fick panik, bad honom att flytta på sig. Han var bara tyst och rubbade sig inte. Han vet vad jag har varit med om tidigare, och vilken panik jag får om någon håller fast mig. Jag började sprattla allt vad jag kunde och lyckades tillslut putta bort honom. Han skrek till mig: "Jag ska göra det jävligt enkelt för dig. Det är slut". Sedan reste han på sig och gick ut i vardagsrummet. Jag sov inget mer den natten. Låg och var livrädd. Det är inte första gången han kommer hem full mitt i natten och väcker mig, börjar bråka för att jag inte orkar prata med honom, han vet ju hur jag jobbar. Han har inget minne av den här händelsen, eller någon av de andra gångerna då han har kommit hem så full att han knappt kan stå upp. Nu har jag sagt till honom att det är slut. Och han har panik, han har bett mig om en sista chans att ställa allt till rätta. Men han har fått flera chanser att ordna upp sitt liv. Jag vet inte vad jag ska göra :(

Igår flyttade han ut i några dagar, sa att han behövde tid att tänka. Inatt sov jag genom hela natten, jag har inte sovit så bra på väldigt väldigt länge.