Bitterhet!

Enligt ny forskning (som inte är så ny, detta har upprepats av olika forskare många gånger de senaste tio åren vill jag lova) så löper man större risk att drabbas av fetma, hjärtsjukdomar, problem med immunförsvaret, svårläkt kropp och stresskador om man inte sover mer än 6 timmar per natt. Hela tiden. Som sagt ingen nyhet för mig - men ändå är det ju så att läkare på vårdcentralen aldrig hört detta när man sprungit där år ut och år in....

Läs senaste här (Expressen) eller här (SvD).

Jag har haft stressmage med ömsom magsår och magkatarr sedan november 2002. Jag har varit överviktig sedan våren 2003. Jag slutade sova helt - sommaren 2003. (Bland annat en hel vecka insomnia). Jag fick insomningstabletter som gjorde insomnian värre så de åkte i soporna (Stilnoct). Jag har sedan 2006 haft ökade problem med immunförsvaret, triggern var en mycoplasma lunginflammation oktober 2006 - som tog flera månader att läka ut. Sedan dess har jag upprepade luftvägsinfektioner och feberskov. Jag har ådragit mig knäskada (2008 och 2011) samt en vristskada (2007) som alla tagit väldigt lång tid att läka ut, ja knät är för den delen permanent trasigt. Och ja just - jag sover fortfarande inte. Jag är glad om jag får fyra timmar sömn en natt. Då menar jag inte sammanhängande utan totalt.

För några månader sedan sov jag hela 5 ½ timme sammanhängande en natt mellan en fredag och en lördag. Aldrig varit så pigg när jag vaknade som då. Men det är oerhört sällsynt. Jag är van att sova 3-4 timmar utspritt under natt och morgontimmar.

Är detta något läkare reagerat över? Nej. Inte ett dugg. Jag har haft klippkort på vårdcentralen sedan den där lunginflammationen. Läkarna vägrade under flera år ens sjukskriva mig deltid. Först efter att jag fått sluta tre arbeten (pga hög sjukfrånvaro!) började de utreda mig över huvudtaget. Då hette det att sänkan inte visade något, infektionsprover visade inget - bara virus, virus har deras tes varit. Om och om igen. Sommaren 2009 sjukskrev en läkare mig äntligen deltid, först 50 % och sedan vintern 2010/2011 är jag sjukskriven 75 % från arbetslöshetsprogrammet. Hade de sjukskrivit mig medan jag ännu haft jobb hade jag kanske fått chansen att rehabiliteras, få sjukpenning. Men nej.

Jag har gråtit av matthet på vårdcentralen. Av trötthet. Suttit där med hög feber, varit helt väck i huvudet. Har de reagerat på det? Nej. Den ryska dumdoktorn skrev in i journalen att min sjukdom satt i huvudet, att jag var deprimerad och om jag bara bantade skulle jag bli frisk. Nej inte direkt faktiskt. Tvärtom. Jag har varit ganska lycklig hela tiden, trots fattigdom och sjukdom. Jag har världens finaste, generösaste och snällaste make som gjort allt för mig, hela tiden, som delar alla mina hobbies (nästan) och är min bäste vän. Jag har fokuserat på de bra bitarna i livet. Fotograferingen exempelvis. Min ventil, så att säga. Men det spelar ingen roll när man träffar läkare som bara ser kroppen på utsidan och inte kan lägga ihop två och två. Klart man blir överviktig om man skadar sig och är sjuk hela tiden - inte sover och inte kan röra på sig! Baah! Ju mer jag gått på dieter eller bantat ju sjukare och fetare har jag ju blivit - såklart, eftersom kroppen då reagerar tvärtemot. Kroppen, hjärnan, säger till sig själv att den behöver minsta lilla energi för att orka. Eftersom kroppen annars läker som bäst i sömnen... och jag inte sover... Det är en ond cirkel anser jag. Man sover sämre när man har ont och är sjuk och stressad. Och utan sömn läker inte kroppen.

Man blir lite bitter ibland. Det blir man. Det måste man få vara. Tycker jag.

Nu har jag kräkts ur mig lite. Nu ska jag fortsätta samla ork till att fortsätta sy till barnvagnen. :-) Ikväll ska vi frosta av frysen, tjohoo. Vi kom på att vi glömde göra det förra vintern så det är nog dags nu...