Biologiska klockan tickar högre än förnuftet kan skrika
Lufs89 · 2011-04-12 · 517 visningar
Jag har nu mer eller mindre givit efter. Som min sambo säger så vore det inte smart att skaffa barn nu. Vi har det inte alls bra ekonomiskt och har haft små problem i relationen. Men förnuftet är som bortblåst. Jag måste ge vika snart. Orkar inte hålla emot. Min längtan är så stark.
Det känns som om jag är redo för den delen utav mitt liv. Jag vet vad att de flesta skulle säga tvärtom. De kanske har rätt till och med. Men jag kan inte annat än att lita på mig själv. Det känns som om jag är fast är fast på högstadiet. Jag har varit redo för något mer så länge men kommer inte dit.
Nej, jag har inget välbetaltjobb eller ens ett jobb för den delen. Jag börjar plugga i höst. Men jag vet att jag och min sambo kommer att kalara oss, jag har även räknat på det, med ett litet barn. Det kanske inte är nu man "borde" skaffa barn. Men jag har alltid varit en person som vet precis vad jag vill. Och jag har aldrig tvekat att jobba hårt för att komma dit.
Det handlar inte bara om mig och vad jag vill. Efter första månaden med min sambo ville jag ha barn med honom. Det var som om min kropp visste att det var rätt. Nu har vi snart varit tillsammans i två år och vi är redo. Vi har gått igenom små och stora kriser. Har klarat oss igenom allt tillsammans. Han och jag är redo att skapa liv tillsammans. Det är ett naturligt steg för oss.
Viktigast av allt är att jag vet att även om vi inte skulle älska varandra i evighet så skulle vi vara vänner. Vi skulle kunna vara bra föräldrar trots att vi inte var tillsammans. Jag vet att han skulle ställa upp och vilja vara pappa. Jag vet att vi skulle skiljas som vänner. Det finns ingen annan möjlighet. De som känner oss och hans familj skulle förstå.
Nu låter jag förnuftet ta en paus. Tänker inte lyssna på alla andras kloka råd. Jag vet att de antagligen har rätt och att de älskar mig. Men jag måste ta detta beslut tillsammans med min sambo och det finns ingen bättre tid än nu. Jag vill inte skjuta upp saker något mer. Vill inte att det ska gå år, när vi båda vill. Och det tär på oss att vi vill men inte "kan".
Ikväll ska jag prata med min sambo på riktigt. Hoppas han förstår mig. Och att han säger "ja".
Önska mig lycka till!
Det känns som om jag är redo för den delen utav mitt liv. Jag vet vad att de flesta skulle säga tvärtom. De kanske har rätt till och med. Men jag kan inte annat än att lita på mig själv. Det känns som om jag är fast är fast på högstadiet. Jag har varit redo för något mer så länge men kommer inte dit.
Nej, jag har inget välbetaltjobb eller ens ett jobb för den delen. Jag börjar plugga i höst. Men jag vet att jag och min sambo kommer att kalara oss, jag har även räknat på det, med ett litet barn. Det kanske inte är nu man "borde" skaffa barn. Men jag har alltid varit en person som vet precis vad jag vill. Och jag har aldrig tvekat att jobba hårt för att komma dit.
Det handlar inte bara om mig och vad jag vill. Efter första månaden med min sambo ville jag ha barn med honom. Det var som om min kropp visste att det var rätt. Nu har vi snart varit tillsammans i två år och vi är redo. Vi har gått igenom små och stora kriser. Har klarat oss igenom allt tillsammans. Han och jag är redo att skapa liv tillsammans. Det är ett naturligt steg för oss.
Viktigast av allt är att jag vet att även om vi inte skulle älska varandra i evighet så skulle vi vara vänner. Vi skulle kunna vara bra föräldrar trots att vi inte var tillsammans. Jag vet att han skulle ställa upp och vilja vara pappa. Jag vet att vi skulle skiljas som vänner. Det finns ingen annan möjlighet. De som känner oss och hans familj skulle förstå.
Nu låter jag förnuftet ta en paus. Tänker inte lyssna på alla andras kloka råd. Jag vet att de antagligen har rätt och att de älskar mig. Men jag måste ta detta beslut tillsammans med min sambo och det finns ingen bättre tid än nu. Jag vill inte skjuta upp saker något mer. Vill inte att det ska gå år, när vi båda vill. Och det tär på oss att vi vill men inte "kan".
Ikväll ska jag prata med min sambo på riktigt. Hoppas han förstår mig. Och att han säger "ja".
Önska mig lycka till!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.