besviken.:(

Det är precis det jag är. På mig själv. Jag har alltid varit en glad, framåt, positiv och aldrig klagat på så lite, person. Älskat att vara ute på språng, älskat långa raska promenader i skogen med våran hund.

Men nu är det som att allt sånt har vänt till det motsatta. Jag bara gnäller och har ont, speciellt i magen, jag går runt och är sur pga orolighet. Känns som jag börjat säga nej åt allt, sätter mig hellre och gråter än att prata om detta.

Våran hund klarar jag inte av att ta ut på eftermiddagarna/kvällarna för antingen är jag för trött och har ont i huvudet eller så kräks jag så fort jag går ut. Vilket jag gjort i en vecka. Kanske är stressen över att veta att Han behöver promenader för att stimuleras men Han får nöja sig med ut och kissa å bajsa sedan in.

Min älskade man leker ute med honom runt 17, men Han jobbar alltid natt så.
Min man försöker sig så mycket att förstå mig men då jag bara börjar gråta är det inte så lätt. Han vill att vi ska prata då jag klarar det, men sviker mig själv varje gång jag tror det ska gå. Men Han är så förstående och trädgård mig så fort Han ser att jag är nere. Världens mest underbaraste, kunde inte fått en bättre make.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite av det jag inte klarar av att prata om.
Ursäkta tjatet.

Graviditeten som gör detta känslomässiga helvete mig mig?
Idag gick vi även in i v.12+0 :) hoppas fortfarande det finns liv där inne.