Behov av att prata

Känner mer och mer att jag har behov av att prata om min förlossning men känner också att jag inte vill tvinga på alla mitt prat. Vill inte verka tjatig.

Min känsla av själva förlossningen är fortfarande positiv men börjar förstå mer och mer hur illa det var både innan och under tiden. Skulle vilja prata med min mamma och H som var med under förlossningen men samtidigt vågar jag inte. Jag vet att båda tyckte det var en jätte jobbig förlossning. Att de trodde det var kört för både mig och Linnea.

Hennes hjärtljud gick ner till 25 slag i minuten och mitt blodtryck sköt i höjden ända upp till 169/100. Och sen när jag blödde så pass mycket och de var tvugna att operera. Och att de sprang iväg med Linnea för att hon hade svårt att andas.

Jag måste påminna mig själv att jag är en bra mamma och att jag hade kunnat föda utan hjälp om det inte varit för att Linnea mådde dåligt. För det sa Läkaren som drog ut henne med sugklockan. Det var en stor tröst...

Känner att jag behöver tröst allt oftare...