Bara tankar

Åh jag vet jag vet, det finns de som har det värre. Det gör det alltid. Betyder det att man inte får vara ledsen eller ha ångest över att det blir precis så man inte ville att det skulle bli?! Tydligen.

Jag ville inte ha stort barn. Ingen i min släkt, eller min mans har vägt över 3,5kg eller varit över 50cm. Men jag är ju såklart fet och ful så självklart kommer Krypet väga runt 4kg. Om det ens räcker. På tillväxtultraljudet för ett par veckor sedan sa de 3,6kg - 3,8kg men nu pekar ju kurvan rakt uppåt så det lär ju inte ske - när jag fick se kurvan i onsdags hos bm pekade den på 4kg - 4,2kg. Om han inte blir prematurbarn, och det är ju inte bra heller.

Vilket betyder att jag får precis den mardröm jag inte vlle ha. Att försöka pressa ut 4kg var inget jag ville göra, ville ha planerat snitt från början ju. Nu sitter jag här med 11 veckor kvar till förlossningen och har bara ångest. Mår illa. Gråter. Vill inte! Men då finns det ju de som har det värre...

Har legat och försökt övertala mig själv att vi gjorde rätt som satsade på bebis trots förutsikterna. Trots ekonomin. Trots min värdelösa kropp. Trots att vi inte fick köpa den där 3:an förra sommaren så vi inte ens har vettig plats för bebisen. Det är förbaskat svårt. Risken att spricka (allt det jag inte vill) ökar med min vikt och bebisens storlek. Kul. Jag som varit så jävla glad över att jag inte gått upp i vikt än! Jag är i sjunde månaden och har inte gått upp ett enda kilo. Stolt över mig själv har jag varit. Helt i onödan. Jag unnade mig inte ens en tårtbit på min egen födelsedag, inget fika med släkten - för att jag skulle vara duktig och inte äta onyttigt och sött. Så pekar kurvan ändå rakt uppåt för Krypet. Det känns bara inte rättvist! Och hur mycket vi än planerat och planerat så har vi ändan bak - det vill säga ingen barnomsorg till Krypet och inte möjlighet att ta ut hela föräldraledigheten som planerat. Hur jag än gör så blir det bara skit!

Men ångest för förlossningen får man inte ha, och ledsen får man inte vara. För det finns ju de som har det värre. "Det löser sig alltid". Ja... kanske det.

Har levt sexlöst sedan ägglossningen i augusti och det har varit svårt nog. Att behöva genomgå en vaginal förlossning, vilket jag aldrig någonsin velat göra över huvud taget, för något som bevisligen kommer göra att det inte blir något mer sex känns bara så värdelöst att det inte går att beskriva. Jag har varit sjuk, sängbunden, fattigare än fattigast - det enda jag haft är ett bra sexliv, och sedan Krypet tillverkades så fick jag offra det också. Det känns bara... bittert. Faktiskt. Jag vet, jag får en liten bebis istället. Men han kan aldrig kompensera för det. Jag försöker intala mig att han är värd det, ett sexlöst liv utan hobbies eller pengar. Men just nu är det förbannat svårt!

"Det löser sig alltid"... ja, kanske det. Men hur 17 då? Hur 17 ska man lösa att man blir utan pengar om man stannar hemma och är mamma till sitt eget barn? Att jag förlorar all inkomst och allt som kan ge pension i framtiden? Och låter jag bli att vara mamma till mitt eget barn - vem ska ta hand om honom då? Det är illa nog. Det ekonomiska. Illa nog. Att sedan veta att jag kommer spricka som ett äggskal därnere eftersom Krypet är stor och musen inte, det är inget "som löser sig". Det är en förbannad mardröm!

Och bebiskläderna vi köpt, fått och ärvt. Det blir ju ingen mening att tvätta upp dem. Krypet kommer ju inte kunna ha dem heller. Pengar i sjön. :-(

Men fine. Det löser sig alltid. Säkert. Jag kanske vinner jackpot på Lotto. Krypet kanske blir prematurbarn och därför inte hinner växa till sig så han fastnar på vägen ut. Men jag skulle inte slå vad om det. Jag är duktig på statistik nämligen. Jag vet vad mina odds är. Och just nu får oddsen mig att ligga vaken med ångest och gråta, och undra varför jag är så förbannat korkad.