Babysjuk!

Oftare och oftare blir jag riktigt babysjuk. Det håller som tur aldrig i sig längre än en timme. Har jag tur kanske jag är riktigt babysjuk nästa år, för då hade vi tänkt att KANSKE börja på med ett syskon åt ungen, men bara kanske - just för att jag är livrädd. Inte att något ska gå fel eller inför förlossningen eller att jag inte ska klara av två barn, en hund och en katt. Jag är livrädd att det ska bli som sist. Vi hade familjerummet på BB men sambon kom på "heeeey jag måste mata katten!!"(han hade btw lämnat min hemnyckel åt sina föräldrar så de skulle kunna mata katten...) så han lämnade mig ensam under natten med en unge som bara skrek och skrek. Själv var jag livrädd, jag vågade inte lyfta ungen, jag vågade inte röra henne mer än att känna lite på kinden eller peta på hennes fingrar. När det var dags att amma flyttade jag runt på mig själv tills det gick, jag sket i om det var obekvämt för jag vågade inte lyfta ungen! Tror det var när ungen var två dagar gammal som jag vågade hålla i henne, när sambon lyftade upp henne åt mig. Då böt jag bajsblöja för att sambon inte vågade. Efter det vågade jag lyfta för att byta blöja. Sambon kom på varje kväll "heeeeey, jag måste mata katten!!" Och där låg jag, helt ensam med en nyfödd bebis som jag nästan inte ens vågade röra som oxå bara skrek hela nätterna... Helt ensam, vågade inte sova, vågade inte göra något alls. Låg ensam och tjöt ikapp med ungen. En natt erbjöd sig en barnmorska att ta hand om ungen några timmar så jag skulle få sova - jag fick sova i fyra timmar. Blev väckt när det var dags för spruta i skinkan(jag är rh negativ medan ungen är positiv).

Så det är det jag är rädd för, att behöva ligga på BB flera dagar. Att vara ensam med en nyfödd bebis eller med personer jag inte känner. Nej, vill inte.

Det räcker med att jag tänker "skrik" och så vill jag inte ha fler barn - någonsin. Ändå vill jag ha syskon åt ungen - hur tusan går det till?

Jag läste ju oxå att så fort man får upp ungen på bröstet så känner man sig som en mamma, men det var bara bullshit. Ungen blir 9 månader nästa vecka och jag känner mig inte helt som en mamma ännu! Kommer jag någonsin att känna mig som en mamma hela tiden eller kommer det jämt vara sådär ibland?