Åtta!
jvsm · 2013-02-05 · 307 visningar
Idag är det åtta år sedan jag gick på mitt livs första - och enda - dejt. Dagen då jag äntligen träffade mannen i mitt liv IRL för första gången. Det ni. Åtta underbara, händelserika år. :-)
Åtta år med kärlek, funderingar, goda skratt, dåliga dagar också förstås men allra mest outsinlig lycka. Inte trodde jag den där morgonen i Eskilstuna, när jag stod och bredde mackor till vår "picknick", den kalla februarimorgonen, att jag någon timme senare skulle sitta ihopkrupen i soffan i vinterkall sommarstuga och blicka in i de ögon jag sedan dess älskat djupt.
Vi har båda vuxit som människor, jobbat, bytt jobb, slutat jobba (jag), vuxit fysiskt (ja maken vägde bara 57 kg när vi träffades - själv väger jag idag 26 kg mer än jag gjorde då), rest oss efter den ena ledsamheten efter den andra - tillsammans, vi har förlorat min gudfar, min farmor, hans mormor och morfar och moster, hans pappa, och vår första Ärta i magen, vi har begravt två katter, vi har engagerat oss i tre olika föreningar, vi har bilat runt, vi har varit utomlands ett par gånger, vi vandrade i dalafjällen på semestern förra sommaren... Och vi har älskat, kramats, planerat framtid och liv.
Jag är så glad och tacksam över hur han förde in ljus i mitt liv, jag var djupt olycklig när vi började kommunicera, fast i ett dåligt förhållande, boendes i Umeå, han fick mig att skratta, att börja tro på livet igen. Så bröt jag det dåliga förhållandet, lämnade eländet i norrland bakom mig - och så träffades vi äntligen IRL. Och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet! :-)
Åtta år... varav sju med försök till bebis. (Innan dess försökte jag även med exet, i det dåliga förhållandet i Umeå, är glad idag att det inte blev något då faktiskt, ibland vet Gud vad han pysslar med... :-) ) Och nu - nu väntar vi äntligen vårt kärleksmirakel. Sedan blir vår familj komplett... :-)
Bilden nedan tog jag uppe på Nipfjällets topp sommaren 2012, min älskade make. Mitt ljus. Min stöttepelare. Min bäste vän.
[image1]
Åtta år med kärlek, funderingar, goda skratt, dåliga dagar också förstås men allra mest outsinlig lycka. Inte trodde jag den där morgonen i Eskilstuna, när jag stod och bredde mackor till vår "picknick", den kalla februarimorgonen, att jag någon timme senare skulle sitta ihopkrupen i soffan i vinterkall sommarstuga och blicka in i de ögon jag sedan dess älskat djupt.
Vi har båda vuxit som människor, jobbat, bytt jobb, slutat jobba (jag), vuxit fysiskt (ja maken vägde bara 57 kg när vi träffades - själv väger jag idag 26 kg mer än jag gjorde då), rest oss efter den ena ledsamheten efter den andra - tillsammans, vi har förlorat min gudfar, min farmor, hans mormor och morfar och moster, hans pappa, och vår första Ärta i magen, vi har begravt två katter, vi har engagerat oss i tre olika föreningar, vi har bilat runt, vi har varit utomlands ett par gånger, vi vandrade i dalafjällen på semestern förra sommaren... Och vi har älskat, kramats, planerat framtid och liv.
Jag är så glad och tacksam över hur han förde in ljus i mitt liv, jag var djupt olycklig när vi började kommunicera, fast i ett dåligt förhållande, boendes i Umeå, han fick mig att skratta, att börja tro på livet igen. Så bröt jag det dåliga förhållandet, lämnade eländet i norrland bakom mig - och så träffades vi äntligen IRL. Och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet! :-)
Åtta år... varav sju med försök till bebis. (Innan dess försökte jag även med exet, i det dåliga förhållandet i Umeå, är glad idag att det inte blev något då faktiskt, ibland vet Gud vad han pysslar med... :-) ) Och nu - nu väntar vi äntligen vårt kärleksmirakel. Sedan blir vår familj komplett... :-)
Bilden nedan tog jag uppe på Nipfjällets topp sommaren 2012, min älskade make. Mitt ljus. Min stöttepelare. Min bäste vän.
[image1]
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.