Att vara orolig och ingen på sjukhuset bryr sig.

Hej,

Det där utomkvedshavandeskapet jag var orolig över har nu släppt. Helt faktiskt. Jag närmar mig vecka 11 med stormsteg och det känns som att jag borde ha ondare än så här om det skulle vara det.

Men akuten-besök har det blivit. Magen har krånglat alldeles för mycket. Men gynakuten ville inte titta på mig. De trodde det kunde vara akut magkatarr eller helt enkelt en förstoppning.

Jag blev så obeskrivligt besviken när de sa att de inte tyckte jag behövde komma in. Det kan inte vara så jobbigt för dem att prata med mig. Försöka lugna en orolig snart-bliven-mamma. Är det för mycket begärt?

Barnet tar nog mer skada av min stress än att snabbt lyssna på ett hjärta eller helt enkelt bara prata med mig. Inte ens det gjorde de. De pratade med läkaren på kirurgavdelningen och sa bara "det är normalt, hon behöver inte komma".

Jag vet inte. Det är "bara" 9 dagar kvar till ultraljudet. Det är bara att vänta snällt.

Det känns som att alla andra IVF-föräldrar går ut i vecka 7-8 och glatt bekräftar att det finns ett litet hjärta som tickar på fint i magen. Men jag står här och bara väntar och väntar.

Hormonerna harlugnat ner sig... Brösten gör inte lika ont och hungern är inte lika intensiv. Dock är den ännu hemsk... men inte så jag vaknar av hungern mitt i natten. Tur det kanske.

Men så är mitt liv nu. Försöker tänka så lite som möjligt.