Att vara gravid är då inte någon dans på rosor
Medlem · 2010-05-24 · 329 visningar
Har inte skrivit här på evigheter.. O sedan sist jag skrev här har det hänt en hel del, dock mest jobbiga saker :(
När jag och min sambo fick veta att vi skulle bli föräldrar blev vi verkligen superglada, men ingen av oss hade då en aning om vad som väntade oss..
Jag har sedan v.9 haft stora problem med graviditetsillamående, som till slut gjorde att jag blev inlagd för att jag varken fick behålla mat eller vätska. Alltså inget underbart "Hollywood-illamående" här inte haha.
När väl detta hemska illamående började lugna ned sig och jag började känna mig som en människa igen, vad kommer då om inte svåra smärtor i fogarna!? Först trodde jag att smärtan jag kände berodde på träningsvärk, vilket iofs kändes väldigt avlägset då jag mer eller mindre varit sängliggande i flera veckor.. Men jag hade i alla fall ingen som helst tanke på att jag hade drabbats av foglossning. Detta konstaterades dock snabbt efter ett besök hos sjukgymnasten. Då hade jag så ont att minsta lilla rörelse höll på att ta kål på mig och smärtan höll mig sällskap hela dygnet. Så det var bara att boka tid hos läkaren på MVC för att diskutera eventuell sjukskrivning. Läkaren sjukskrev mig med en gång en månad framåt, vilket kändes oerhört lättande.
Men som om detta inte var nog så upptäckte jag att jag börjat läcka mellan benen. Först trodde jag att det bara var vattniga flytningar, men tänkte att jag för säkerhets skull borde kolla upp det på förlossningen, så att det inte var vattnet som gått. På sjukhuset upptäckte dem att bebisen inte alls hade mycket fostervatten och dem misstänkte att det var vattnet som gått. Just då kändes det som att min värld föll samman, började gråta som ett litet barn... Som tur var barnmorskan som var med på undersökningen hur gullig som helst och försökte trösta mig så gott det gick. Själv förstod jag inte alls varför jag reagerade som jag gjorde, men får väl skylla på alla hormoner som cirkulerar i kroppen.
Så nu är jag inlagd på sjukhuset sedan drygt en vecka tillbaks, och har lagom roligt. På avdelningen jag ligger får endast blivande pappor och partners hälsa på, och jag har inte fått lämna avdelningen p.g.a. blödning och smärta i magen.. Så kan inte direkt påstå att tiden går särskilt fort, men det är bara för mig att gilla läget. När allt känns som jobbigast försöker jag påminna mig själv om att bebisen har det bäst i min mage och att varje dag där inne är värdefull. Så bara att hoppas att bebisen kommer stanna där ett tag till, och om så är fallet så är det först om 4 veckor som läkarna kommer "plocka" ut min älskling. Självklart ligger bebisen med rumpan ned så det är kejsarsnitt som väntar för min del, inte det jag hoppats på..
Men men nu ska jag sluta klaga, kändes dock superskönt att få göra det! Slippa ha alla känslorna inom mig :) Kan dock säga att jag hade aldrig fixat den här tiden utan min underbare sambo, han är en pärla och ställer upp i tid och otid. Älskar honom mer än något annat, och är sååå glad att han ska bli pappa till vår lille skrutt i magen! =)
När jag och min sambo fick veta att vi skulle bli föräldrar blev vi verkligen superglada, men ingen av oss hade då en aning om vad som väntade oss..
Jag har sedan v.9 haft stora problem med graviditetsillamående, som till slut gjorde att jag blev inlagd för att jag varken fick behålla mat eller vätska. Alltså inget underbart "Hollywood-illamående" här inte haha.
När väl detta hemska illamående började lugna ned sig och jag började känna mig som en människa igen, vad kommer då om inte svåra smärtor i fogarna!? Först trodde jag att smärtan jag kände berodde på träningsvärk, vilket iofs kändes väldigt avlägset då jag mer eller mindre varit sängliggande i flera veckor.. Men jag hade i alla fall ingen som helst tanke på att jag hade drabbats av foglossning. Detta konstaterades dock snabbt efter ett besök hos sjukgymnasten. Då hade jag så ont att minsta lilla rörelse höll på att ta kål på mig och smärtan höll mig sällskap hela dygnet. Så det var bara att boka tid hos läkaren på MVC för att diskutera eventuell sjukskrivning. Läkaren sjukskrev mig med en gång en månad framåt, vilket kändes oerhört lättande.
Men som om detta inte var nog så upptäckte jag att jag börjat läcka mellan benen. Först trodde jag att det bara var vattniga flytningar, men tänkte att jag för säkerhets skull borde kolla upp det på förlossningen, så att det inte var vattnet som gått. På sjukhuset upptäckte dem att bebisen inte alls hade mycket fostervatten och dem misstänkte att det var vattnet som gått. Just då kändes det som att min värld föll samman, började gråta som ett litet barn... Som tur var barnmorskan som var med på undersökningen hur gullig som helst och försökte trösta mig så gott det gick. Själv förstod jag inte alls varför jag reagerade som jag gjorde, men får väl skylla på alla hormoner som cirkulerar i kroppen.
Så nu är jag inlagd på sjukhuset sedan drygt en vecka tillbaks, och har lagom roligt. På avdelningen jag ligger får endast blivande pappor och partners hälsa på, och jag har inte fått lämna avdelningen p.g.a. blödning och smärta i magen.. Så kan inte direkt påstå att tiden går särskilt fort, men det är bara för mig att gilla läget. När allt känns som jobbigast försöker jag påminna mig själv om att bebisen har det bäst i min mage och att varje dag där inne är värdefull. Så bara att hoppas att bebisen kommer stanna där ett tag till, och om så är fallet så är det först om 4 veckor som läkarna kommer "plocka" ut min älskling. Självklart ligger bebisen med rumpan ned så det är kejsarsnitt som väntar för min del, inte det jag hoppats på..
Men men nu ska jag sluta klaga, kändes dock superskönt att få göra det! Slippa ha alla känslorna inom mig :) Kan dock säga att jag hade aldrig fixat den här tiden utan min underbare sambo, han är en pärla och ställer upp i tid och otid. Älskar honom mer än något annat, och är sååå glad att han ska bli pappa till vår lille skrutt i magen! =)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.