Att prioritera olika.

Det gick en dag utan att vi hörde varandra, mannen och jag. Jag läste så många sidor på internet att ögonen gick i kors, läste om graviditeter och förlossningar och framför allt – aborter. Känslan är så stark, att mannen inte vill ha barn. Tveksamheten i hans blick, de smygande kommentarerna om att vi måste tänka igenom det här. Att det inte var så bra planerat. Och jag vet ingenting. För mig känns det bara helt absurt att ta bort något bara för att vi varit oförsiktiga. Något som kan bli ett litet kaxigt härligt barn.

Och så kom då ett sms på kvällen. Han undrar hur jag mår och om vi ska gå och prata med någon för att få fakta och råd. Han är så god, men jag blir så rädd för hur enkelt han verkar se det. Att det är så lätt att bara ta bort det. För att det inte passar. För att vi inte känner varandra. Såklart blir jag väldigt partisk nu, hormonerna bubblar i kroppen, brösten spänner och jag känner mig konstant bajsnödig vilket ständigt påminner mig om en kompis där inne. Jag kan inte förstå hur man kan se det så svart och vitt, att det ”bara” är att ta bort det.

Nästan så jag önskar att jag inte pratat med honom om det. Då kunde jag och kompis skapa ett liv utan velig pappa. Jag funderar hela tiden på hur jag ska prata med mannen, vad jag ska säga när han lägger fram sina dumma argument om att vi inte känner varandra tillräckligt bra. Hur jag ska ställa ultimatum, att det går fint att avsäga sig faderskapet nu , men när du väl vill ha kontakt med ditt barn i framtiden, så är det för evigt, kom ihåg det. Det går inte att smita sen . När ni väl har etablerat en kontakt. Kom ihåg det.

Så sov han här en natt. Nära. Med armen om och andedräkt mot halsen. Brösthår under fingrarna och morgonfnitter. Vi har roligt ihop. Ändå är det något som gått av nu. Något brast i och med beskedet. Lite som att bryta isen för tidigt. Bebin blev en isbrytare som bara plogade sig in genom humorn och förtroligheten. HaHA! Men han viker inte undan blicken. Mannen som skvätt på sidan håller mig kvar och bryr sig om. Tar konsekvenserna och står sitt kast. Står bredvid mig i beslutfattandet. Även om jag ser vad han vill att jag ska besluta. Att han inte tänkt sig bli far åt ett två-hems-barn. Att han inte vill välkomna ett barn in i en relation som inte ens börjat.

Jag är så nervös. Inte för att bli ensam mamma, utan för att få en knepig pappa till mitt barn. Drömmen hade ju varit om han bara hade gett mig värsta kramen och ett ”NUKÖR VI!” Jag begär inget frieri eller ens ett förhållande, men det hade varit så mycket skönare om jag visste att jag hade hans stöd från början. För övrigt känner jag mig lättirriterad, rastlös, trött och lite tjurig idag. Jag hade hellre velat kramas med en förväntansfull pappa till barnet än att gå hemma och grubbla.

Hormonbevis #1:

Var i stallet igår, hästen for iväg med mig och skrattet bubblade upp genom magen och ut i vårluften. Jag skrattade och sade att det var det första hjärtliga skrattet på över en vecka. Sedan blev jag rörd över det och fick tårar i ögonen, för att jag blev glad för min egen skull. Knäpp.