Att komma vidare...
Snerkan · 2014-02-04 · 584 visningar
Nu har det visserligen bara gått 5 dagar sedan vi gjorde aborten och fick se den lilla pojken som skulle ha blivit lillebror till vår första son. Men det känns som att det kommer ta så lång tid att komma över detta.
Idag var jag tvungen att hämta ut ett paket på posten, min sambo och son följde med in, jag får nära på panikkänslor vid tanken på att träffa någon jag känner som kanske kommer fram och säger något. Pulsen rusar och jag blir skakig i hela kroppen. Jag kan inte låta bli att bli orolig över när jag ska tillbaka till jobbet.
Bara en sådan sak som idag får mig att vilja stänga in mig och gömma mig, och jag får inget annat gjort sedan. Kommer det gå över?!
Det jag försöker fylla huvudet med nu är tankarna på en ny graviditet.
Beställde hem graviditetstest som kom idag. Jag kunde inte låta bli att testa direkt för att se om hormonerna gått ur kroppen, men det hade det såklart inte. Det visade positivt, inte för att jag är förvånad. Ska testa lite då och då, tills det visar negativt hade jag tänkt. Om jag sedan blir gravid på nytt vet jag ju att det beror på NYA hormoner. Eller är jag knäpp som gör så här? Min sambo tycker nog det..
Han tycker att det är onödigt att jag tänker så mycket på det för att han tror att jag mår sämre av det. Men jag tänker ju ändå på det konstant så jag tror det är mitt sätt att försöka komma vidare.
Just nu känns det som jag ser alla andras perfekta liv lyckliga liv, men positiva test, växande magar och små nyfödda överallt. Sen att det är så många i våran omgivning som ska ha barn i sommar gör det ännu jobbigare.
Klart jag är, eller försöker vara glad för deras skull men det kommer hela tiden att påminna mig om att vi skulle också ha haft fått en liten bebis i juni. Hur ska man hantera den bitterheten?? Det är ju månniskor som vi känner väl och kommer att träffa mycket.
Åh vad jag vill spola fram tiden nu så att vi åtminstone kan få börja försöka. Och få kallelsen till lassarettet för att få reda på om de hittat några svar när det undersökt den lilla lilla pojken och även kollat fostervattensprovet.
Det känns väldigt bra att få skriva av sig.. och skriv gärna någon kommentar. Det är skönt att få lufta tankarna lite. Ni kanske har några råd om hur man tar sig igenom detta.
kram, Erika
Idag var jag tvungen att hämta ut ett paket på posten, min sambo och son följde med in, jag får nära på panikkänslor vid tanken på att träffa någon jag känner som kanske kommer fram och säger något. Pulsen rusar och jag blir skakig i hela kroppen. Jag kan inte låta bli att bli orolig över när jag ska tillbaka till jobbet.
Bara en sådan sak som idag får mig att vilja stänga in mig och gömma mig, och jag får inget annat gjort sedan. Kommer det gå över?!
Det jag försöker fylla huvudet med nu är tankarna på en ny graviditet.
Beställde hem graviditetstest som kom idag. Jag kunde inte låta bli att testa direkt för att se om hormonerna gått ur kroppen, men det hade det såklart inte. Det visade positivt, inte för att jag är förvånad. Ska testa lite då och då, tills det visar negativt hade jag tänkt. Om jag sedan blir gravid på nytt vet jag ju att det beror på NYA hormoner. Eller är jag knäpp som gör så här? Min sambo tycker nog det..
Han tycker att det är onödigt att jag tänker så mycket på det för att han tror att jag mår sämre av det. Men jag tänker ju ändå på det konstant så jag tror det är mitt sätt att försöka komma vidare.
Just nu känns det som jag ser alla andras perfekta liv lyckliga liv, men positiva test, växande magar och små nyfödda överallt. Sen att det är så många i våran omgivning som ska ha barn i sommar gör det ännu jobbigare.
Klart jag är, eller försöker vara glad för deras skull men det kommer hela tiden att påminna mig om att vi skulle också ha haft fått en liten bebis i juni. Hur ska man hantera den bitterheten?? Det är ju månniskor som vi känner väl och kommer att träffa mycket.
Åh vad jag vill spola fram tiden nu så att vi åtminstone kan få börja försöka. Och få kallelsen till lassarettet för att få reda på om de hittat några svar när det undersökt den lilla lilla pojken och även kollat fostervattensprovet.
Det känns väldigt bra att få skriva av sig.. och skriv gärna någon kommentar. Det är skönt att få lufta tankarna lite. Ni kanske har några råd om hur man tar sig igenom detta.
kram, Erika
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.