Att inte känna sig som en börda
Cissii13 · 2014-04-10 · 661 visningar
Fick ett brev hem från fk igår där de förklarade att de "överväger att besluta att jag inte har rätt till någon sjukpenninggrundande inkomst" . Det visade sig att jag - utan att ha en tanke på detta - inte fått csn- stöd under två månader 2013. Anledningen till detta är att jag lade mina kurser helt själv det året och för att få ihop rätt kurser för min utbildning så låg kurserna lite konstigt i förhållande till varandra. Jag läste 150 % fart mellan sep -12 & jan -13 och sen var det två månader det inte fanns några kurser att läsa och sen läste jag 50 % fart mellan 1 april och tills VT -13 var över i juni.
Dessa två månader utan CSN pluggade jag ju fortfarande - saker som jag inte hunnit klart med under perioden jag läste 150 %, så jag hade ju inte en tanke på att jag skulle behöva skriva in mig på arbetsförmedlingen för att behålla min sgi bara för att jag inte hade rätt till CSN just då. Jag visste inte ens att det fanns nåt som hette sgi på den tiden, det har jag lärt mig nu efter att jag blev gravid! Varför får man inte lära sig sånt INNAN det är för sent?? Nu har jag inte nån sgi kvar! ='((
Det kommer lösa sig okej ekonomiskt ändå, för sambon jobbar ju och tjänar bra med pengar. Men då kommer vi till mitt stora problem. Jag har blivit uppfostrad att man alltid ska dela allt lika . Lika innebär för mig 50/50 oavsett vilken inkomst man har. Sambon är jättegullig och säger saker som "älskling, vi har bestämt att det är VI nu och avsett vem som jobbar och inte så är det VÅRA pengar". Men jag har en spärr i huvudet. Jag har under senaste terminen pluggat med 50 % CSN- stöd vilket innebär 4700kr/ mån. Jag vågar knappt fråga om jag ska HANDLA om jag är i stan, för det innebär att han måste sätta över pengar på vårt konto!
Hur ska jag psykiskt orka med att gå ytterligare typ ett år och känna likadant? Inte våga köpa blöjor och kläder till bebisen eller köpa hundmat till vovven. Jag skiter fullständigt i att jag inte kan köpa saker till mig själv, jag har så jag klarar mig i både kläder och annat. Men hur ska jag orka se sambon åka till jobbet varje dag och veta att han måste kämpa och jobba för att försörja MIG istället för att kunna lägga undan och spara till framtiden som vi har planerat att göra? FAN. Allt för att jag inte kom ihåg att jag inte fått CSN under 2 månader!
Och ni kanske kommer ihåg att jag var på en anställningsintervju för nån månad sen. Hör det inte till folkvett att ta kontakt med de man haft inne på intervju - oavsett om denne fått tjänsten eller ej?? Ingen har hört av sig till mig och jag känner mig som världens mest misslyckade människa. Får panik när jag tänker på att jag kanske inte kommer få nåt jobb innan det är dags för sambon att ha pappaledighet, det är det enda han har pratat om de senaste månaderna. Att han längtar tills han ska va ledig och att han verkligen vill att vi ska dela lika. Jag känner mig som en totalbörda och det gör så fruktansvärt ont att kanske behöva göra den man älskar mest i hela världen så besviken!! ='(
Dessa två månader utan CSN pluggade jag ju fortfarande - saker som jag inte hunnit klart med under perioden jag läste 150 %, så jag hade ju inte en tanke på att jag skulle behöva skriva in mig på arbetsförmedlingen för att behålla min sgi bara för att jag inte hade rätt till CSN just då. Jag visste inte ens att det fanns nåt som hette sgi på den tiden, det har jag lärt mig nu efter att jag blev gravid! Varför får man inte lära sig sånt INNAN det är för sent?? Nu har jag inte nån sgi kvar! ='((
Det kommer lösa sig okej ekonomiskt ändå, för sambon jobbar ju och tjänar bra med pengar. Men då kommer vi till mitt stora problem. Jag har blivit uppfostrad att man alltid ska dela allt lika . Lika innebär för mig 50/50 oavsett vilken inkomst man har. Sambon är jättegullig och säger saker som "älskling, vi har bestämt att det är VI nu och avsett vem som jobbar och inte så är det VÅRA pengar". Men jag har en spärr i huvudet. Jag har under senaste terminen pluggat med 50 % CSN- stöd vilket innebär 4700kr/ mån. Jag vågar knappt fråga om jag ska HANDLA om jag är i stan, för det innebär att han måste sätta över pengar på vårt konto!
Hur ska jag psykiskt orka med att gå ytterligare typ ett år och känna likadant? Inte våga köpa blöjor och kläder till bebisen eller köpa hundmat till vovven. Jag skiter fullständigt i att jag inte kan köpa saker till mig själv, jag har så jag klarar mig i både kläder och annat. Men hur ska jag orka se sambon åka till jobbet varje dag och veta att han måste kämpa och jobba för att försörja MIG istället för att kunna lägga undan och spara till framtiden som vi har planerat att göra? FAN. Allt för att jag inte kom ihåg att jag inte fått CSN under 2 månader!
Och ni kanske kommer ihåg att jag var på en anställningsintervju för nån månad sen. Hör det inte till folkvett att ta kontakt med de man haft inne på intervju - oavsett om denne fått tjänsten eller ej?? Ingen har hört av sig till mig och jag känner mig som världens mest misslyckade människa. Får panik när jag tänker på att jag kanske inte kommer få nåt jobb innan det är dags för sambon att ha pappaledighet, det är det enda han har pratat om de senaste månaderna. Att han längtar tills han ska va ledig och att han verkligen vill att vi ska dela lika. Jag känner mig som en totalbörda och det gör så fruktansvärt ont att kanske behöva göra den man älskar mest i hela världen så besviken!! ='(
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.