Att bryta ihop..

Det här kanske egentligen är helt fel sida att skriva detta inlägg på men jag känner att jag måste skriva av mig ihopp om att få ur mig känslorna. Syftet med texten är enbart till för att jag ska bearbeta min väns tragiska händelser. är därför ingen duktig skrivare. VARNING! Texten innehåller rätt hemska och groteska upplevelser som jag förklarar ingående.

Jag har en vän, vi kallar henne Mia. Mia och jag har varit kompisar sen 7:an alltså i 10år nu. Mia har alltid varit lite av en "pojkflicka" och har utåt sett aldrig brytt sig om vad andra tycker, fast egentligen har hon tagit åt sig jätte mycket av vad andra säger/tycker. Men det var liksom coolt under skolgången att verka så " hård" som möjligt.. När vi kom i 20 års åldern gick våra liv åt olika håll så att säga, jag träffade min fästman och köpte hus och skaffade barn. Mia bor fortfarande hemma hos sin mamma och var ute var och varannan helg för att dricka alkohol och gå hem med okända killar. Våra olika liv gjorde att vi gled isär lite i början av året 2012. Jag hade inte pratat med Mia på länge och ville därför ta kontakt med henne igen. Varje gång jag försökte ta kontakt avvisade hon mig på ett eller annat sätt, hon hade inte tid att träffas, något kom alltid i vägen osv. Till slut kunde inte Mia ljuga längre så hon ringde upp mig. Det samtalet förändrade vår framtid, framförallt Mias liv.

Hon berättade att hon för (då) 6 veckor sedan tagit en kökskniv gått ut bakom huset och skurit sig i handlederna. Läget var kritiskt då senor även var avskurna, åkte ner till Malmö sjukhus och blev ihopsydd igen, därefter låg hon på psyket i 6 veckor. 6 veckor med stödskenor på båda armarna och alltid hålla armarna i högt läge. Vissa kvällar var det ingen plats så Mia fick sova i en säng i korridoren. Livrädd för de andra patienterna då Mia inte kände sig psykiskt sjuk utan mer att hon fick en blackout när hon skar sig och sedan kom choken på det, men aldrig kände hon sig så sjuk som patienterna som bodde på psyket som slängde krukor om sig. Mia var 21 år, fick hjälp med att torka sig efter toalettbesök och dusch, 21 år och inte veta om hon nånsin kommer ha känsel i sina händer igen.

När Mia kom hem var det psykologträffar, läkarundersökningar och utredningar om Mia var manodepressiv och/eller bipolär, 20 minuters träning varje timma med händerna för att försöka få igång rörligheten och känslen igen. När man frågade Mia -Varför? så sa hon att det blev för mycket alltihop. för högt krav på praktikplatsen hon var, droppen som fick bägarn att rinna över var att när hon skulle cykla hem från praktiken samma dag som det hände så var det punktering på cykeln... Detta var i juni förra året.

Nutid- Mia har 99% rörlighet i sina händer, hon kan använda dom nästan lika bra sen innan den hemska händelsen. Allt flöt på precis som innan och jag önskar att jag kunde säga att det slutar här.

I måndags förra veckan började Mia bli hyper. Hon var vaken dygnet runt och var euforisk. Mias mamma blev orolig och försökte få henne att ta en lugnande tablett. Mia hånflinar åt sin mor och beter sig som en trotsig tonåring. Mias mor och bror får henne att självmant lägga in sig på psyk. Där trotsar Mia natt&dag, leker psykolog åt de andra patienter m.m. Vi alla i Mias närhet har tidigare gjort ALLT för att ingen ska få reda på vad som hände Mia förra året då Mia inte ville att någon skulle veta, nu har hon skickat ut mejl till 12 st, folk som hon inte träffat på flera år eller aldrig träffat och säger att hon blir slagen av personal och att hon absolut INTE är sjuk. Vilket resulterade i att min telefon har ringt/fått sms oavbrutet då alla har frågor.

På psyket vägrade Mia ta emot medicin och med tanke på att hon la in dig själv frivilligt så kan ingen tvinga henne. Därför blev Mia i måndags utskriven. Utskriven till att leva i samhället, trots självmordsförsöket förra året, trots att hon uppenbarligen inte mår bra! Hon pratar med sig själv och är fruktansvärt paranoid. När jag träffade Mia i måndags när hon kom hem så var vi ute på promenad och dom timmarna jag lyssnade på Mia var nog de värsta timmarna i mitt liv. Det är inte Mia längre. Utan medicin är jag rädd att Mia dör och överlever gör detta sjuka, hemska ting som tagit över min bästa vän.

-Matilda! Jag har någon som är i min mobil, någon vägleder mig genom telefonen. Det är inte säkert att prata här.. Det är handdukar på dörrhandtagen i korridoren, matilda. (Upprepar det 3ggr.) men måste sitta med höger knä över det vänstra när man sitter ner för då går personalen med. Om man har vänster knä över det högra så går personalen mot. Min mamma hjärntvättar mig Matilda! Jag är ju inte sjuk!!

Jag jobbar som undersköterska på ett psykiatriboende och vet hur jag ska bemöta mina boende, men hur ska kunna bemöta dig min vän?? Jag lärde mig varken i skolan eller på jobbet hur man bemöter sin bästa vän om hon skulle bli psykiskt sjuk.

Jag bryter ihop. Hur ska jag klara detta? Min fina fina vän, kommer du tillbaka till oss? Kommer du kunna leva med din sjukdom? Jag vet att du är kvar där inne, fängslad av sjukdomen. Vi ska klara det här!! Förstår du det??!!