Att bli deprimerad

När man ställs inför det faktum att ens kropp varken orkar eller kan utföra enkla uppgifter har man bara ett val. Att acceptera att kroppen kommer att vara i detta tillstånd fram tills att barnet har fötts. Men det är bane mig inte lätt. För mig har denna verklighet bidragit till ökad depression(som jag ett tag trodde var på väg att bli bättre i och med att jag fick sova, vilket jag också haft svårt med). Men när man ständigt möts av uppgifter man inte klarar av, gång på gång. Ja, då knäcks man.

Jag har aldrig varit en som är "lat", jag brukar träna, gå promenad/springa och orka bära kassar från affären efter en lång arbetsdag! Idag är det tungt att komma ur sängen, det gör ofta för ont. Att behöva hämta något i köket är en pärs. Med kryckor är det heller inte särskilt lätt att bära hem sina matkassar som dinglar och slår hela tiden. Att ens vilja lyfta på benen blir för smärtsamt. Även när man ligger/sitter i soffan kan det smärta i fogarna när barnet trycker(mitt barn ligger långt ner). Ens partner blir trött på att ständigt behöva hjälpa till, behöva göra allt från att hjälpa mig att stå till att handla och laga mat. Det blir tröttsamt för den andre, jag förstår det.

Nu har det gått cirka 3 månader sedan jag började få ont och jag har 2 månader kvar tills bebisen kommer ut. Det verkar inte bli bättre, snarare har jag mer ont än tidigare. Nu är det jul och man ska vara glad. Men det finns ingenting kvar i mig som kan utstråla glädje. Varje dag känns bara som ett lidande. Jag känner mig misslyckad, värdelös, dålig och oduglig. Ständigt dessa känslor...