Att ärva sina föräldrar

Jag har funderat en del på vad bebisen kan tänkas att ärva av sina släktingar. Rent personlighetsmässigt alltså. Och ibland blir jag lite nojig.

När jag själv var liten så var jag ett ängsligt barn. Jag oroade mig för allt, ibland långt i förväg. Mammig var mitt andranamn och dödsskräck fanns där också.

I hela skolåldern hängde den där oroligheten med i kombination med att jag ofta pluggade till saker i sista minuten vilket i sig orsakade stress. Självförvållat sådant.

Och mitt förhållande till mat.. Kinkig och det fanns få maträtter jag tyckte om. Det är bättre på den fronten idag men det höll ju i sig länge.

Sambon sa att när han var liten var han känslig och kunde få små och stora utbrott. Idag är han lugnet själv dock.

Så om man får önska sig personligheter på sina barn så hoppas jag på en lycklig och harmonisk unge med framförhållning som kommer att tycka om skolan. Och mat.

Sen blir jag inte ledsen om den ärver sin mosters matematiska begåvning då päronen är helt körda på den fronten. :P

Och pappans lockiga hår för att det är så himla fint.