Återträff och kärlek

Kärlek, ja. Nu när Alexander är 3,5 veckor känner jag verkligen att vi börjat knyta an och lära känna varandra. Det har tagit lite tid och jag trodde nästan att något var fel - ska det inte kännas liksom MER än såhär? - men nu förstår jag :) Jag har varit orolig för att göra fel, för att inte ge honom den kontakt och anknytning han behöver, men det verkar som att jag gör "rätt" ändå. Han har börjat le riktigt mycket och stort när man pratar och skojar med honom, och ibland gör han små ljud tillbaka. Och det bästa av allt är att jag märker att jag lättare och lättare kan lugna honom nu, att han trivs och känner sig trygg i min famn. Älskade, älskade barn.

Idag var det återträff för mammagruppen och det var jätteroligt att träffa alla igen och se deras bebisar! Alex är ju minstingen, de andra är 1-2 månader äldre. Vi pratade om våra förlossningar, det var väldigt skönt att få prata av sig lite. Har märkt att jag helst vill umgås och prata med andra mammor nuförtiden, kanske tråkigt men sant. Mitt barn är mitt största intresse just nu och det är härligt att prata med andra som inte tycker att det är trist och ointressant att prata om grejer rörande barn. Ska dock inte släppa min "vanliga" personlighet och mina intressen för det, tror varken att jag eller Alexander skulle må bra av att han liksom är hela min värld och att jag aldrig pysslar med något annat. Men just nu när han är så liten får han faktiskt stå i centrum för allting :)