Arg och ledsen...hormoner?

Så jävla arg på sambon just nu, de går inte att diskutera är fan som att prata/diskutera med en vägg!!! Han har aldrig nåt vettigt att komma med blir sååå trött så jag spyr snart, önskar han kunde bli lite arg och ifrågasätta mig då och då så man visste att någonstans därinne känner han saker?! Han har då verkligen inte talets gåva och jag blir så trött på det ibland man vill ju kunna diskutera och att han säger sin syn på saker oh ting! Har ingen aning om vad han tycker/känner för nåt och inte bryr han sig om att jag tycker så heller, så vad gör man? Vi kan aldrig ventilera nåt för skäller jag på honom för nåt eller ifrågasätter och är irriterad över nåt så kanske reaktionen är att antingen blir han skitsur och bara totalt skiter i att prata med mig?! Eller så går han ivägoch verkar helt likgiltig, konflikträdd deluxe! Jag behöver ventilera men istället får jag ha kvar dessa känslor inom mig eftersom det inte går att prata om det med honom. Jag får magknip och blir väldigt ledsen som förut när vi blev ovänner för det känns som jobbet är sååå mycket viktigare för honom än hans familj...ligger hellre och sover när han kunde va med oss för att han sovit dåligt och ska orka jobba...men för fan tror inte de går i konkurs om du sjukskriver dig nån gång! Vilket nog inte hänt de senaste 5 åren...

Är jag dum i huvudet som tycker såhär? Skönt att få skriva av sig lite frustration...