Är jag nåt annat än gravid?

En sak jag retar mig på är att sen jag blev gravid är jag inte just nåt annat än enbart gravid i andras ögon. Det är det enda folk ska prata om när de träffar mig. Visst, det är väl kul att de bryr sig, men va fan jag har ju andra saker att prata om också förutom min växande mage. Framför allt tjejer är helt hopplösa. De ska bara prata barn. Andra unga mammor med ett barn är värst. De har åsikter om ta mig faan allt jag gör och inte gör. Att jag går på vattengympa ca 45 minuter ungefär en gång i veckan, det är ju heeeelt fel tydligen. Ååååh att jag får en sammandragning under passets gång, det är inte aaaaalls bra. Va faaaaan! Sammandragningar får man ju ändå titt som tätt. Det är ju livmodern som tränar sig inför förlossningen. Om jag skulle få ont, ja då är det en annan sak. Nu slår jag av lite på tempot, men kör vidare ändå. Lite träning är ju bara bra för både mig och grabben i magen. Sen gnälls det om att ungen kommer få hänga med typ överallt. Sporthallar på innebandymatcher, besök på mitt jobb och sambons jobb. Enligt de flesta ska jag tydligen låsa in mig och ligga på soffan fram tills jag ska föda, och när jag sedan födit ska varken jag eller ungen lämna hemmet på flera månader. Kan inte folk bara sköta sig själva? Jag kan ha åsikter om hur folk lever, men inte fan går jag och är glapp i käften för det? Det är ju inte min ensak hur de lever, så varför i helvete ska de lägga sig i mitt liv så förbannat???

Ytterst tveksamt om jag kommer umgås med nå andra nyblivna föräldrar. Det är väl nån enstaka jag tycker bra om och kan prata med. Tycker de flesta andra lägger sig i alldeles för mycket. Fan folk har födit barn i alla tider och klarat det bra, och bara för att de i nutid klämt ut en unge så kan de helt plötsligt allt om allt, och älskar att dela med sig av sin "visdom" till alla andra. Ge fan i att lägga er i, låt mig va. Vill jag gå på vattengympa nån gång ibland, ja då gör jag det. Om vår unge får följa med på massa innebandymatcher och sånt, ja vad fan gör det då? Livet stannar inte upp helt för att man får barn.

Sen är jag oerhört tacksam för att de flesta ger fan i att talla på min mage. Jag har varit tydlig med det där redan när vänner och bekanta varit gravida, att jag tycker man åtminstone kan fråga först, i alla fall att jag skulle vilja ha det så. Jag menar, min mage är min mage. Min kropp. Mina regler. Jag hatar när folk far och kladdar på mig (ja, förutom min sambo då). Det är ju inte som att en gravidmage är allmän egendom. Och sen går ju inte folk och grabbar tag om min sambos mandom och säger "bra jobbat", som jag läste i en krönika.

Att en graviditet och barn är underbart och ett mirakel, ja det tycker ju jag också. Men alla personliga gränser försvinner inte för det.