10 veckor kvar!

Nu är det bara 10 veckor kvar :D! Jag är fylld av spänning, rädsla, oro, glädje och kärlek till mitt första kommande barn. Jag är även fylld av tvekan. Tänker på om jag verkligen gör rätt som har kommit överens med pappan till barnet att han ska få ha henne varannan helg, redan som nyfödd. Jag får en knuta i magen bara jag tänker på det. Jag kommer behålla den ensamma vårdnaden vi mammor får automatiskt om vi inte är gifta eller så, vilket betyder att självklart blir det jag som tar hem bebisen och har henne hos mig tills det är pappans tur att ha henne. Jag vet det finns mjölkersättning för pappan att köpa, men det känns jobbigt att behöva lämna en liten hjälplös bebis till pappan, särskilt då han har två katter som han låter vara i sovrummet hos sig, där spjälsängen står. Detta oroar mig då katterna kan skada bebisen när dem hoppar ner i sängen. Jag läste på familjerättens hemsida att det är inte förrän barnet fyllt 3 år som man kan börja tänka på växelvis boende, men i och med det bara är varannan helg pappan ska ha hand om Alice, så kanske det inte gäller och det är ju liksom BARA varannan helg, så bebisen kan ju klara sig utmärkt hos sin pappa, men det känns ändå tungt när jag vet hur ohygieniskt han har det med katterna och så. Men förhoppningsvis skärper han till sig och slänger ut katterna från sovrummet och tar tag i att ha det mer hygieniskt och städat hemma hos sig. Tur det bara är två dagar han kommer kunna ha henne och att det är varannan helg med... jag hade inte kunnat lämna min bebis hos honom en hel vecka/varannan vecka. Han jobbar ju ändå, så han kan inte ha henne mer än på helger. Men gud vad jag längtar efter älskade lillla Alice!

Jag känner mig rädd och orolig när jag tänker på förlossningen. Detta för att jag är så otroligt smärträdd! Jag lyckas skaka av tanken på det ibland, men ibland kan det bli lite jobbigt. Vissa har berättat att dem inte känt nåt knappt när dem väl fick sin smärtlindring, men jag har knappt nån smärtgräns, så jag känner på mig att jag kommer få ont... det är bara HUR ont?? Men det ska man väl försöka låta bli att tänka för mycket på. Jag kommer välja lustgas och epidural... hoppas det hjälper lite i alla fall. Jag får för tusan tårar i ögonen av bara stick i fingret! Men man kan ju hoppas på att förlossningen går något sånär fort och att det går bra är viktigt det med. Mamma har talat om att det var lättast med mig (första barnet). Hon tyckte smärtan var värre med min bror och syster. Min bror var ju stor när han föddes och syrran låg helt fel så det var det jobbigaste vad gäller smärtan tyckte mamma. Jag låg som jag skulle och jag kom ut ganska snabbt med, vilket jag hoppas att Alice gör! Så smärträdd asså :/ Men det ska väl gå bra... man får tänka att man får ju den bästa belöningen i hela världen och det är just barnet i sin famn :)