äntligen hemma!!
bibi90 · 2012-09-17 · 465 visningar
nu är vi äntligen hemma efter mycket om och men, har därför inte kunnat vara inne på denna sida över huvud taget sen förlossningen. våran älskade son kom äntligen den 9:e September 18.51 3115g och 48cm lång :) 10 dagar över tiden men väntan va värt det :)
till att börja med så var det ju inte precis någon drömförlossning.. dom ordentliga värkarna började vid 9-tiden på morgonen, va inne på sjukhuset till 10 och blev inskriven ganska direkt då jag va 4cm öppen. allt gick bra och värkarna blev värre o värre i styrka och snart var det dags för lustgas, men barnmorskan tjatade om att jag skulle lägga in ryggmärgsbedövning för annars skulle jag inte orka men NEJ TACK skrek jag lite fint då jag verkligen hatar nålar. och ärligt talat, det är det sista jag kommer ihåg, resten är i en enda stor dimma då jag låg däckad större delen av tiden av all lustgas :P då och då vaknade jag till och de va fullt med läkare och barnmorskor o undersköterskor i rummet, hans hjärtljud va inge bra alls då han inte klarade av värkarna ordentligt.. dom sprutade in mer vatten för annars hamnade hans navelsträng i kläm då de va tomt därinne och tog blodprov från huvudet. under flera timmar höll dom på fram o tillbaka och fortsatte tjata om ryggbedövningen.. till slut va jag fullt öppen och fick börja krysta då dom fick sätta in sugklocka och dra medans en barnmorska låg på min mage och tröck allt vad hon hade medans jag krystade som en blådåre. efter 25min krystande kom han äntligen ut och började skrika direkt men de va bara lugnet före stormen..
dagen efter upptäcktes gulsot och infektion i kroppen, va bara att åka till mälardalens sjukhus (en timmes resa från oss) och har legat där sen dess.. fick komma hem igår eftermiddag och har nu äntligen kunnat återhämta oss efter allt som hänt oss och pojken mår nu bra och är fullt frisk :) men det har varit påfrestande psykiskt måste jag säga och man började tvivla på sig själv som mamma.. nu har man återgått sakta men säkert till vardagen jag och min sambo, skulle aldrig ha klarat det här utan honom. som höll sig stark för min skull medans han själv egentligen ville bryta ihop. nu är vi starka som en familj :) <3
det var lite kort om allt, kanske lite intressant läsning vad vet jag, erfarenhet om inte annat :)
till att börja med så var det ju inte precis någon drömförlossning.. dom ordentliga värkarna började vid 9-tiden på morgonen, va inne på sjukhuset till 10 och blev inskriven ganska direkt då jag va 4cm öppen. allt gick bra och värkarna blev värre o värre i styrka och snart var det dags för lustgas, men barnmorskan tjatade om att jag skulle lägga in ryggmärgsbedövning för annars skulle jag inte orka men NEJ TACK skrek jag lite fint då jag verkligen hatar nålar. och ärligt talat, det är det sista jag kommer ihåg, resten är i en enda stor dimma då jag låg däckad större delen av tiden av all lustgas :P då och då vaknade jag till och de va fullt med läkare och barnmorskor o undersköterskor i rummet, hans hjärtljud va inge bra alls då han inte klarade av värkarna ordentligt.. dom sprutade in mer vatten för annars hamnade hans navelsträng i kläm då de va tomt därinne och tog blodprov från huvudet. under flera timmar höll dom på fram o tillbaka och fortsatte tjata om ryggbedövningen.. till slut va jag fullt öppen och fick börja krysta då dom fick sätta in sugklocka och dra medans en barnmorska låg på min mage och tröck allt vad hon hade medans jag krystade som en blådåre. efter 25min krystande kom han äntligen ut och började skrika direkt men de va bara lugnet före stormen..
dagen efter upptäcktes gulsot och infektion i kroppen, va bara att åka till mälardalens sjukhus (en timmes resa från oss) och har legat där sen dess.. fick komma hem igår eftermiddag och har nu äntligen kunnat återhämta oss efter allt som hänt oss och pojken mår nu bra och är fullt frisk :) men det har varit påfrestande psykiskt måste jag säga och man började tvivla på sig själv som mamma.. nu har man återgått sakta men säkert till vardagen jag och min sambo, skulle aldrig ha klarat det här utan honom. som höll sig stark för min skull medans han själv egentligen ville bryta ihop. nu är vi starka som en familj :) <3
det var lite kort om allt, kanske lite intressant läsning vad vet jag, erfarenhet om inte annat :)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.