äntligen.

Äntligen fick jag ett samtal från min älskling, dock hade han fått tjata sig till ett samtal men huvudsaken är att han ringde. Allt jag kunde göra var att gråta, bara bröt ihop totalt och fick inte fram ett ord. Efter allt vi gått igenom har han sett mig gråta endast en gång så han fick panik för han blev så chockad och han inte kunde göra något åt det. Tillslut lyckades jag samla mig och berätta hur jag känt och mått nu senaste tiden. Har inte berättat det så detaljerat för honom för jag vet hur hårt det tar på honom när han inte kan vara hos mig. Som jag visste blev han helt förtvivlad och min hårda karl fick verkligen kämpa för att inte börja gråta, så fick lite ångest över att jag satte honom i den situationen men behövde få ur mig allt. En positiv sak var att han hamnade i sahlberga vilket är ett väldigt bra avstånd från Eskilstuna så vi kommer kunna ses varje vecka ungefär. De har även övernattnings lägenhet där. Men de fick han skicka in en ansökan om som måste godkännas. Man prioriterar barnfamiljer i detta fall att få använda den och eftersom vi strax får barn är jag inte ett dugg orolig att ansökan ska få avslag. Och även om vi skulle fä de så komner vi ändå få ses ofta och lägenheten är bara en stor bonus. Så överlag är jag nöjd och jag slipper tänka på avståndet mellan oss i fortsättningen. Nu kan jag helt fokusera på att ta mig igenom dagarna och veckorna som är kvar innan vår prinsessa befinner sig i min famn.