Äntligen....

Äntlingen kom vår efterlängtade son, och han är helt underbar inte någonstans i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag skulle kunna älska en annan person så mycket som jag älskar min son.

Förlosningen var okej..värkarna startade 18 april på natten med ett hugg i ryggen som var återkommande och dom blev bara värre så den 20 april på morgonen gav jag upp och sa till att "nu får det räcka vi åker till förlossningen" när jag kom in märkte dom att jag hade högt blodtryck och jag blev genast inlagd,jag fick duscha och byta om sen kom en kvinna in o kolla fall jag var öppen och det var jag, 3 cm.efter det fick jg komma till förlossningsrummet där var jag i en timma sen kom dom in och spräckte hinnorna så att vattnet gick.efter det tog de en halvtimme och då gick det snabbt jag var redan öppen 9 cm och redo att födda , eftersom allt gick så fort hann jag aldrig få min epidural men fick en spinal istället.hjälpte knappt men som sagt han inte få annat än det och lustgas.Smärtan va hemsk har aldrig upplevt ngt liknande.det tog en stund men min son hade fortfarande inte tittat ut och hans hjärtfrekvens sjönk rejält så dom tog en sugklocka och en annan kvinna satte all sin vikt på min mage och jag krysta.. och då kom han ut.Smärtan var olidlig men jag glömde smärtan samma sekund som jag höll han första gång..det var magiskt som om det aldrig hade hänt all min fokus vändes till min underbara son och all smärta var som bortblåst.

Tack vare min underbara pojkvän klarade jag av denna förlossningen hade det inte varit för honom så vet jag inte hur det hade gått.Han var helt underbar, Jag älskade han enormt innan förlossningen men nu efter förlossningen kan inga ord i universum beskriva hur mycket jag älskar honom.Han har verkligen intgit rollen som en pappa och han är en underbar sådan.