Äntligen...

Har längtat efter barn nu i flera år, nu har jag en fantastisk sambo och ett underbart liv. Har länge gått och trott att jag haft magkatarr, men jag tog ett test för att utesluta.....jo tjena....hann inte ens kissa klart innan plusset kom.

Först var jag i chock, vi har bara varit tillsammans i sju månader....men men. Nu börjar chocken lägga sig och rädslan börjar komma. Har nämligen ätit medicin mot epilepsi i flera år, vilket kan ge fosterskador. Ska sluta med medicinen i slutet av januari. Dessutom har jag ätit minipiller så min mens har försvunnit, minns inte sist jag hade mens. Vilket leder till att jag inte har någon aning hur länge jag gått. Vecka sju är alltså bara en gissning. Tog ett digitalt test som visade 5 veckor plus. Men jag är överlycklig!

Dock har jag dåligt samvete för jag kan inte njuta av att vara gravid. Mår riktigt illa, hungrig men ingen matlust, kan inte sova på nätterna, har hur mycket saliv som helst så jag går och sväljer hela tiden. Trött hela dagarna fram till ca 7 på kvällen då jag blir klarvaken och kan inte sova på hela natten. Har ont i huvudet och är sjukt känslig.

Som tur är har jag en underbar sambo som gör allt för mig. Han är uppe och kokar mjölk på nätterna, åker hem från jobbet för att köpa mat åt mig. Han gör allt!

Jag har tid för ultraljud 27 jan, då får jag förhoppningsvis veta hur långt jag gått. :) längtar.....

Nu ska jag snart försöka mig på lite sömn, har sovit 7 tim på två dygn.