anorexin - den eviga förföljaren...

Idag ska jag träffa min dietist. Har inte träffat henne på fem veckor då hon har haft semester, och egentligen skulle jag inte träffa henne förrän nästa torsdag.

Men i förrgår var jag tvungen att ringa henne och säga att det inte går så bra för mig med maten... Den senaste veckan har jag skärt ner allt mer på maten, och vikten rör sig stadigt neråt trots att den borde gå uppåt nu när jag är i vecka 15. Min oro för barnet är överväldigande, likaså är sjukdomen... Skammen över att jag slåss med det här är också jättestor. Kan jhag inte ens äta ordentligt nu när jag är gravid, vad gör jag mot mitt barn, vad kommer jag bli för mamma? Jag skäms för mycket för att berätta det för någon i min omgivning, och det var knappt att jag vågade ringa till min dietist och be om hjälp. Men jag var tvungen, jag MÅSTE vara stark och kämpa emot anorexin för mitt barns skull!

Jag svälter mig ju inte i samma grad som innan jag blev gravid, men illa nog nu när jag är det. Jag ligger under 1000kcal varje dag, närmare 6-700. Jag vet att det är för lite. Så idag ska jag träffa min dietist och prata om vad vi ska göra. Inläggning kom på tal, men det är jag emot. Jag vet att jag inte skulle må bättre av det. Det finns alternativet med måltidsstöd några gånger i veckan. Det ligger en ätstörningsklinik som kan erbjuda det. men det är 3 min härifrån. Åka buss var och varannan dag fram och tillbaka, och sen dressutom gå till sjukhuset känns så omständigt. Motionen lockar dock lite...

Det är så sjukt. Anorexi är en av de värsta sjukdomarna jag kan tänka mig. Jag har levt med den i nästan exakt halva mitt liv nu. Jag är trött på denna ständiga skuggan över mig. Samtidigt är den så fruktansvärt stark! men jag måste vara starkare. Barnet i min mage betyder mer än något annat nu, och jag ska kämpa till mitt sista andetag för h*ns skull!