Ännu en vända på avd. 37
MadameDeNoir · 2014-02-06 · 528 visningar
Torsdag 6 Februari 2013, V.29 (28+5)
Igår blev det ännu en vända till Förlossningen. Kort efter att jag skrivit gårdagens dagboksinlägg så började jag få svårare sammandragningar, och efter kanske en halvtimme så började dom göra riktigt ont. Så jag ringde Förlossningen och dom tyckte att jag skulle komma in igen. Sagt och gjort, vi packade oss iväg till Falun. Väl där så blev det monitor som förra gången, men inte en enda värk kunde läsas av, Thor mådde prima, så jag fick Bricanyl igen och sen fik jag åka hem. Under resten av dagen hade jag starka sammandragningar och det värkte väldigt mycket när jag gick, böjde mig eller spände mig minsta lilla.
Direkt efter sjukhuset så åkte vi hem till våra vänner Riam och Kristoffer Grundström (även gudföräldrar till Thor) för jag var så ledsen över allt som är. Dom var ett otroligt bra stöd för Kristoffer föddes i v.27 oh deras dotter Ronja i v.35 så dom har ju erfarenhet av prematur. Vi fick se en massa bilder från bådas första tid i livet, och pratade länge om just prematura barn och hur påfrestande det faktiskt är att ta hand om ett. Jag är fortfarande inte rädd för hans hälsa om han skulle få för sig att komma nu, men det är ju alltid bäst och dessutom bekvämast för honom att stanna inne så länge som möjligt, så jag får väl stå ut på nåt jävla vis.. Om jag med facit i hand kunde veta att nästa graviditet kommer bli lika jobbig så skulle jag tamme fan sterilisera mig direkt efter förlossningen, så trött är jag på det här. Jag orkar verkligen inte mer. Om mina besvär inte går över snart, och han inte heller kommer snart så kommer jag gå in i väggen totalt. Mitt psyke kommer inte hålla länge till. Jag börjar redan bli rejält nedbruten psykiskt, jag orkar inte bry mig om att diska, jag orkar knappt bry mig om att duscha och hålla mig ren och fin, jag bara sitter och självdör känns det som. Jag klarar inte mer nu. Antingen så måste besvären upphöra på något vis eller så måste han komma snart, för jag kan inte längre. Jag bara kan inte. Punkt slut. Och ja jag vet "Det kan kännas så, men man orkar mer än vad man tror", men saken är den att jag har redan passerat den gränsen.. Jag har sedan länge passerat gränsen för vad jag trodde var möjligt och nu Vet jag att den riktiga gränsen är nådd. Nu tar jag verkligen skada av det här, och inte på smått vis.
Igår blev det ännu en vända till Förlossningen. Kort efter att jag skrivit gårdagens dagboksinlägg så började jag få svårare sammandragningar, och efter kanske en halvtimme så började dom göra riktigt ont. Så jag ringde Förlossningen och dom tyckte att jag skulle komma in igen. Sagt och gjort, vi packade oss iväg till Falun. Väl där så blev det monitor som förra gången, men inte en enda värk kunde läsas av, Thor mådde prima, så jag fick Bricanyl igen och sen fik jag åka hem. Under resten av dagen hade jag starka sammandragningar och det värkte väldigt mycket när jag gick, böjde mig eller spände mig minsta lilla.
Direkt efter sjukhuset så åkte vi hem till våra vänner Riam och Kristoffer Grundström (även gudföräldrar till Thor) för jag var så ledsen över allt som är. Dom var ett otroligt bra stöd för Kristoffer föddes i v.27 oh deras dotter Ronja i v.35 så dom har ju erfarenhet av prematur. Vi fick se en massa bilder från bådas första tid i livet, och pratade länge om just prematura barn och hur påfrestande det faktiskt är att ta hand om ett. Jag är fortfarande inte rädd för hans hälsa om han skulle få för sig att komma nu, men det är ju alltid bäst och dessutom bekvämast för honom att stanna inne så länge som möjligt, så jag får väl stå ut på nåt jävla vis.. Om jag med facit i hand kunde veta att nästa graviditet kommer bli lika jobbig så skulle jag tamme fan sterilisera mig direkt efter förlossningen, så trött är jag på det här. Jag orkar verkligen inte mer. Om mina besvär inte går över snart, och han inte heller kommer snart så kommer jag gå in i väggen totalt. Mitt psyke kommer inte hålla länge till. Jag börjar redan bli rejält nedbruten psykiskt, jag orkar inte bry mig om att diska, jag orkar knappt bry mig om att duscha och hålla mig ren och fin, jag bara sitter och självdör känns det som. Jag klarar inte mer nu. Antingen så måste besvären upphöra på något vis eller så måste han komma snart, för jag kan inte längre. Jag bara kan inte. Punkt slut. Och ja jag vet "Det kan kännas så, men man orkar mer än vad man tror", men saken är den att jag har redan passerat den gränsen.. Jag har sedan länge passerat gränsen för vad jag trodde var möjligt och nu Vet jag att den riktiga gränsen är nådd. Nu tar jag verkligen skada av det här, och inte på smått vis.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.