ännu en natt i tårar

Känner mig som världens gnällspik och som världens sämsta mamma över att jag känner såhär över min graviditet när det känns dom det enda man borde länna är en sån glädje och lycka, men den känslan är bortblåst och hatar det själv för vill ju så gärna känna så. Vet inte om den fysiska eller psykiska smärtan är värst just nu, har så ont att svetten rinner ner för ryggen och sån panik i kroppen att det bara kryper i hela kroppen. Trött på att gråta, att inte sova, ha ångest, ont och bara frukta och vara rädd för veckorna som är lvar i detta helvete. Om någon minut kliver jag in i v 34 och känns som jag är så långt borta från att kunna finna mig själv igen, ha en chans att bli människa igen. Vsd ska jag göra när jag provat så mycket, när man börjat ge upp eller gar gett upp och ingen hjälper en eller tar en på allvar. Det är bara att bita ihop kämpa på tror folk inte att man VILL känna så? Det handlar om att man inte kan känna så längre. Vad gör man när man bara inte orkar mer? För om ingen kan eller vill hjälpa en, vad ska jag då kämpa för?