Änglabarn
Ullko · 2012-11-05 · 408 visningar
Ännu en ny vecka, på onsdag går jag in i v 18 och det känns sjukt overkligt. Är det verkligen en liten Rex där inne som hoppar och skuttar och nekar mig att dricka varm o'boy till frukost?
I lördags trodde jag dock inte det... fy sådan dipp jag fick. Hade läst lite för mycket "sånt där jag egentigen inte ska läsa, men som jag läser ändå" och så bröt det hela ut med att jag läste på FB att min syster och mamma och pappa hade varit vid gravarna i lördags. Vid farmor och farfars grav... morfars plats vid minneslunden och lilla Engla-lie och då kändes allt för jobbigt.
Jag lade mig i vårt kolsvarta sovrum och tankarna började virvla omkring som aldrig förr. Tårarna kom inte fören D kom upp och frågade vad det var och då brast allt.
Jag kände mig orolig att det inte fanns en levande bebis i mig, att allt bara stannat av och att det var därför jag inte känt av något omtalat fladder eller dylikt.... Ännu värre var tanken att behöva gå igenom det min syster gått igenom... att behöva föda fram ett änglabarn.
Allt hände året 2006, och det var så mycket som hände då att det är inte fören nu när jag själv blivit gravid, som jag börjat reflektera vad det är som KAN hända vem som helst.
Detta är tankar som känns förbjudna att ens yttra, att tänka. Men sen jag först tittade på det där plusset på stickan så har nog min största skräck varit att allt ska gå åt skogen. Vilken gravid är egentligen inte orolig att mista sitt barn?
Min kära sambo lugnar och tröstar mig och intalar mig att man kan inte gå omkring och tänka så, de är då man blir galen av alla tankar. Men igår när jag pratade med min mor kändes det nästan ännu bättre. Jag berättade om lördagens dipp och hon var så förstående. Hon menade på att det är helt normalt att ha så många miljoners tankar i huvudet kring detta lilla barn i magen. Å nu är det bara 9 dagar kvar till rul med och jag blir ju såhär nervös inför varje ul jag gjort, att det ska hittas något fel.. men lik tvärtom har allt sett så bra ut hittils, så varför skulle de inte göra det om 9 dagar med.
Jag är ledsen för det som hände min syster, men samtidigt är jag så glad för hennes andra tre barn, speciellt den där lilla minstingen som kom till snart efter allt det där tunga och som kom ut som en frisk fin baby och som idag är hela 5 år.
I lördags trodde jag dock inte det... fy sådan dipp jag fick. Hade läst lite för mycket "sånt där jag egentigen inte ska läsa, men som jag läser ändå" och så bröt det hela ut med att jag läste på FB att min syster och mamma och pappa hade varit vid gravarna i lördags. Vid farmor och farfars grav... morfars plats vid minneslunden och lilla Engla-lie och då kändes allt för jobbigt.
Jag lade mig i vårt kolsvarta sovrum och tankarna började virvla omkring som aldrig förr. Tårarna kom inte fören D kom upp och frågade vad det var och då brast allt.
Jag kände mig orolig att det inte fanns en levande bebis i mig, att allt bara stannat av och att det var därför jag inte känt av något omtalat fladder eller dylikt.... Ännu värre var tanken att behöva gå igenom det min syster gått igenom... att behöva föda fram ett änglabarn.
Allt hände året 2006, och det var så mycket som hände då att det är inte fören nu när jag själv blivit gravid, som jag börjat reflektera vad det är som KAN hända vem som helst.
Detta är tankar som känns förbjudna att ens yttra, att tänka. Men sen jag först tittade på det där plusset på stickan så har nog min största skräck varit att allt ska gå åt skogen. Vilken gravid är egentligen inte orolig att mista sitt barn?
Min kära sambo lugnar och tröstar mig och intalar mig att man kan inte gå omkring och tänka så, de är då man blir galen av alla tankar. Men igår när jag pratade med min mor kändes det nästan ännu bättre. Jag berättade om lördagens dipp och hon var så förstående. Hon menade på att det är helt normalt att ha så många miljoners tankar i huvudet kring detta lilla barn i magen. Å nu är det bara 9 dagar kvar till rul med och jag blir ju såhär nervös inför varje ul jag gjort, att det ska hittas något fel.. men lik tvärtom har allt sett så bra ut hittils, så varför skulle de inte göra det om 9 dagar med.
Jag är ledsen för det som hände min syster, men samtidigt är jag så glad för hennes andra tre barn, speciellt den där lilla minstingen som kom till snart efter allt det där tunga och som kom ut som en frisk fin baby och som idag är hela 5 år.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.