Ångest till max, ja!

Kanske blir lite tjatigt, och hör egentligen inte alls hit, men känner att jag måste få skriva av mig lite någonstans. Imorgon skjutsar min ambo mig och Jacqueline ända ner till hjo, till min mormor. För hon klarar inte av att vara ensam. Och morfar kommer troligtvis inte komma hem på länge.. han blev opererad inatt, sprucken gallblåsa och blodförgiftning. Men nu verkar allt vara stabilt. Men till saken, så har jag sån fruktansvärd ångest över att åka till hjo. Med tanke på hur de slutade sist. Men jag kunde inte säga nej när min moster bad mig. Jag älskar ju trots allt min mormor och morfar och de klart jag ställer upp, även om jag verkligen inte känner för de. Min pappa va helt emot att jag skulle åka dit, vilket jag kanske kan förstå litegrann. Men gör jag inte det här, kommer jag få ha dåligt samvete resten av mitt liv, och det tänker inte jag gå med på, punkt slut. Men min mormor ringde nyss, har inte pratat med henne sen jag sa upp kontakten med dom. Och hon grät, och sen lät hon väl lite mera normal. Men på något sätt kändes det som skådespeleri. Och det gav mig en obehaglig känsla och fick mig att ångra att jag sa att vi skulle åka. Ååååååh, så jobbigt de här! Hoppas iallafall att de blir någon ändring nu, dom får en sista chans till. Blir det en gång till som sist, så tänker jag inte vara med längre, oavsett vad som händer. Så nu hoppas jag allt löser sig till de bästa, och allra mest för min morfars skull <3