ÅNGEST:::::/

Blir ett inlägg till idag.

Måste skriva av mej om min lilla ångest.

Den har kommit då och då och försvinner lika snabbt. Tror att det är ganska normala tankar så här nära förlossning.

Det är ju bara att inse. Det kommer säkert göra så satans ont, men hon är ju där inne och måste ju komma ut på nåt sätt!

Nu längtar jag ju verkligen mer än nånsin under hela graviditeten, tittar på de små bebiskläderna, grejar och planerar men så knyter det sej i magen, och alla de där satans frågorna poppar upp...

Är vi redo?

Va har vi gett oss in på?

Tänk om nåt går fel?

Tänk om jag dör? Tänk om jag spricker ända in i röven?

Tänk om det blir akut kejsarsnitt?

Tänk om jag får förlossningsdepression? Tänk om T tröttnar och lämnar mej?

Kommer jag bli en "bara mamma" nu? Vill inte det!!!!

Kommer jag bli en sur kärring? Måste vi skicka runt en massa bilder nu? (när det egentligen bara e vi som bryr oss?)

Kan jag amma? Har vi allt?

Har vi råd med allt?

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vill fortsätta vara mej. Vara oss. Oss är viktigt för mej.

Vår älskade unge är såklart Älskad från första stund och så kommer det alltid att bli, men visst ska man inte va rädd för att "låna ut" och få egen tid? Det är ju oxå viktigt för att allt annat ska funka...

Någon nära vet jag sa två veckor innan bf :"-Tror jag ångrar mej lite...."

Sen blir jag GALEN på de som redan tänker på vårt nästa barn. WTF??? Låt detta bli friskt och få komma ut först!

Vi vill inte ha fler barn, det har vi sagt sen innan vi blev gravida.

Visst det KAN ändras, men just nu vill vi sväva på detta rosa molnet.....:D

Jaja... JA se förstagångs mammor...;)

http://www.fnuppa.blogg.se/lchf