Ångest..

usch den sista tiden har jag inte alls mått så bra, tänker förmycke säger folk. men man inte rå för de, är i vecka 32 (31+4) och snart kommer en bebis, jag ska bli mamma för första gången, JÖSSES! nu kommer alla funderingar som kommer jag att klara de? kommer jag bli tokig utav att vara mammaledig ett år? känner ju ingen här som jag kan träffa på dagarna osv, alla mina vänner å familj bor 16 mil ifrån mig, kommer jag bli en bra mamma? min sambo har 2 barn sens innan så han vet ju lite av hur de kommer att bli och gjort detta innan men de hjälper inte mig. och sen kommer vi klara oss ekonomiskt? innan va jag så glad över graviditeten så jag va 100 på att allt skulle lösa sig till de bästa, att de inte gjorde något att vi inte skulle få så där jätte mycke pengar i månaden eftersom jag bara har pluggat hela mitt liv och inte hunnit med något riktigt arbete utan bara en massa små jobb här å där, men nu när allt börja närma sig får jag ångest över de och visst graviditeten va inte planerad men jag önskar såå att jag hade hunnit jobba lite så vi hade haft lite mer pengar..

men jag längtar så fruktansvärt mycket till feb och då vi ska få träffa vår lilla plutt för första gången, längtar, längtar, längtar :) och innerst inne vet jag nog att vi kommer att klara de här!

skönt att få skriva av sig lite..

Glad lucia