Ångest..
Flikka23 · 2011-12-12 · 449 visningar
Vet att man ska njuråta och må bra med allt när man är gravid. Vissa dagar mår jag dock sämre.
Älskar pyret i magen och vill inget hellre än att det ska må bra och växa som det ska..
När jag var yngre hade jag bekymmer med maten, jag har alltid mått dåligt över min kropp och min vikt. Har pendlat kraftigt och när jag träffade mitt ex och började med ppiller stack vikten iväg med 30 kg.. Dessa kilon stannade kvar under hela vårt förhållande vilket gjorde mig väldigt deppig. Sen när vi splittrade efter 5,5 år tränade jag som en tok och gick efter några månader ner allt! Jag lyckades därefter hålla den vikten och när jag träffade min nuvarande sambo, den stora kärleken, mår jag bättre än nånsin. Har aldrig mått så bra i/med mig själv som jag gör med honom.
Nu när jag blev gravid med vårar efterlängtade barn har jag gått på 7,5kg på nästan 19v och det är detta som får mig att må dåligt. Vill inte hamna i överviktens klor igen, vet hur dåligt jag mådde förra gången. Tycker att det varit väldigt många pluskilon på kort tid och det känns som att det inte spelar någon roll hur jag försöker hålla igen kaloriintag osv. Får såååå ont i fogarna när jag försöker simma eller promenera så aktiviteterna är begränsade vilket får mig att må ännu sämre, har alltid tränat. En löprunda rensar huvudet som inget annat kan. Hur ska det sluta efter 40v om jag ser ut så här efter 19? Och inte mår jag bättre av folks kommentarer "vad stor du börjar bli" "vilken mage du har" eller som mina syskon så fint säger "hej tjockis" har sagt åt dem att jag mår dåligt av det men då tycker det jag är fånig, man blir tjock när man är gravid säger de och fortsätter..
Alla kilon är för en bra sak och jag försöker tänka på barnet och inte på mig, men jag vill ha kontroll men det går inte..
Hur kan man älska magen samtidigt som man mår dåligt över den?
Älskar pyret i magen och vill inget hellre än att det ska må bra och växa som det ska..
När jag var yngre hade jag bekymmer med maten, jag har alltid mått dåligt över min kropp och min vikt. Har pendlat kraftigt och när jag träffade mitt ex och började med ppiller stack vikten iväg med 30 kg.. Dessa kilon stannade kvar under hela vårt förhållande vilket gjorde mig väldigt deppig. Sen när vi splittrade efter 5,5 år tränade jag som en tok och gick efter några månader ner allt! Jag lyckades därefter hålla den vikten och när jag träffade min nuvarande sambo, den stora kärleken, mår jag bättre än nånsin. Har aldrig mått så bra i/med mig själv som jag gör med honom.
Nu när jag blev gravid med vårar efterlängtade barn har jag gått på 7,5kg på nästan 19v och det är detta som får mig att må dåligt. Vill inte hamna i överviktens klor igen, vet hur dåligt jag mådde förra gången. Tycker att det varit väldigt många pluskilon på kort tid och det känns som att det inte spelar någon roll hur jag försöker hålla igen kaloriintag osv. Får såååå ont i fogarna när jag försöker simma eller promenera så aktiviteterna är begränsade vilket får mig att må ännu sämre, har alltid tränat. En löprunda rensar huvudet som inget annat kan. Hur ska det sluta efter 40v om jag ser ut så här efter 19? Och inte mår jag bättre av folks kommentarer "vad stor du börjar bli" "vilken mage du har" eller som mina syskon så fint säger "hej tjockis" har sagt åt dem att jag mår dåligt av det men då tycker det jag är fånig, man blir tjock när man är gravid säger de och fortsätter..
Alla kilon är för en bra sak och jag försöker tänka på barnet och inte på mig, men jag vill ha kontroll men det går inte..
Hur kan man älska magen samtidigt som man mår dåligt över den?
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.