Amningsångest.

Usch så dåligt jag mår över amningen. Kör med amningsnapp för att jag har för små bröstvårtor (enligt BB) och nu tror jag mjölken minskat. Sixten blir nöjd, han sover gott och har ökat i vikt över förväntan hittills. Men jag vill inte använda napp. Jag vill ha mycket mjölk. Jag gråter vid tanken på att eventuellt behöva ge min son ersättning. Jag vill bara att han ska må bra och det vet jag att han skulle göra även om han fick ersättning. Men jag skulle känna mig så himla otillräcklig. Min kille ska ha allt. Och jag vill ge honom allt. Nu mår jag så pissigt att jag knappt kan se honom utan att börja gråta. Snart kommer sambon hem från jobbet, då måste jag bita ihop. Han blir så orolig när han ser mig ledsen.

Jag trodde aldrig att amningen skulle ställa till det så här. Jag tog den snarare förgivet.

Jag ska försöka slappna av och lita på att min underbare son får allt han behöver. Om han inte får allt han behöver märker vi nog det ganska snabbt. Han verkar nöjd och glad. Sover som en stock. Han är så underbar. Det har hänt så mycket under hans två veckor i världen. Han log för första gången idag. Med bröstet i munnen. Han såg ut som en liten solstråle där han låg. Mammahjärtat värker bara jag tänker på det. Han gör mig så lycklig.

Men hur länge ska jag vara orolig, när kommer jag kunna slappna av och lita på min förmåga som mamma. Jag måste börja lita på mig själv och min kropp, jag vet att jag klarar det här. Varför kan inte varje millimeter av mig känna likadant. Alla känslor som kom i samband med förlossningen har fortfarande inte lagt sig. Att gråta lite då och då är inte roligt. Hoppas allt lugnar ner sig snart.

Nu vaknar min lille plutt! Ska lägga honom på amningskudden och se om han vill äta.

Skönt att skriva av sig lite :b.