Alltid ska man behöva ta massa skit

Heiii..

Ibland undrar jag om det är Gud som prövar hur mycket skit en människa kan ta. För jag hinner inte mer än bli nöjd och glad över mitt liv innan någon kommer och förstör. Igår kväll var det dax igen.

Gubben fick ett samtal av sin farmor, som ringde och klagade över att jag inte hade öppnat dörren när hon varit här och plingat på. Å tydligen så hade hon ringt en massa också.

Så istället för att fråga mig om saken antog han att jag var för lat för att öppna eller svara. Bara för att jag inte öppnar när det är någon jag inte känner utanför dörren.

Hade han bara frågat, så hade han fått veta att jag låg och sov när det plingade på dörren eftersom jag hade världens migrän. Att jag kastade mig upp ur sängen och drog på mig kläder, för att kika ut genom titthålet - Ingen där.

Någon mer gång har jag inte hört att det ringt på och det kan ju bero på att vi inte var hemma eller i badet.

När hon ringde körde jag bil och höll på att parkera vid affären. När jag väl kom hem igen så hade jag helt glömt bort det.

Att hon jagar mig så fort jag går utanför dörren tycks han inte bry sig om. Hur bråttom jag än har någonstans så måste jag stanna å prata med henne, annars blir det klagomål. Känns som att jag har en stalker. Visst hon är jätte snäll, men jag orkar inte ha någon som jagar mig så fort jag visar mig ute :(. Men eftersom min gubbe saknar både sympati och empati, så är allt mitt fel som vanligt.

Funderar på vad jag ska säga till honom ikväll, vill inte ha det så här längre. Jag vill inte vara hans dynghög, jag vill vara hans jämnlike!