Allt på en gång... Obs! Långt!!!
dagsigen · 2013-11-20 · 369 visningar
Usch... Känner mig totalt slut i huvudet!
Min yngsta dotter har sedan drygt 4-5 veckor tillbaka haft ont i höger höft. Det har eskalerat på dessa veckor från att hon i början bara gnällde lite vid blöjbyte och vaknade nån gång på natten till att det nu tar 1-2 timmar för henne på morgonen innan hon öht stödjer på höger ben, hon behöver Alvedon nästan varje kväll för att orka sova och hon haltar hela dagen.
Detta började givetvis under den tid, av min nuvarande grav, som var värst (med illamåendet). Den tid då jag var totalt utslagen och kräktes för allt. Det har också blivit ganska tydligt här hemma om vem av oss som tar mest ansvar, så pass tydligt att t.o.m sambon har påpekat detta, vilket i sig är stort. Att han har erkänt något som jag påpekat i åratal! :-o (han har lovat att hjälpa till mer med allt även sen när jag blir helt bra igen)
iallafall, dottern blev sämre, jag blev något bättre och orkade ta tag i saken på allvar eftersom det nu hållit på en tid och verkade ju inte bli bättre av sig självt. Kan tillägga också att jag alltid låter kroppen få en chans att läka själv innan jag bokar tid på vc eftersom jag personligen tycker att man ändå inte får nån ordentlig hjälp där utan den där vanliga repliken; det är ett virus, ta en Ipren och kom tillbaka om det blir värre!!
Efter flera vändor till både vanliga akuten och barnakuten med bl.a röntgen och ultraljud gjorda utan några svar så blev vi informerade om att de ville gå vidare med magnetröntgen och den skulle göras redan samma vecka (jag hade en tid till KUB tisdag veckan efter men de ville inte vänta så länge utan vi skulle göra det på fredag. Detta fick vi reda på på måndag (vi har 11mil enkel resa till sjukhuset)). De skulle ringa oss under veckan och berätta om hur det gick till samt ge oss en tid. På torsdag kväll fick vi ett brev om en tid till MR på onsdag veckan efter (alltså dagen efter KUB...? Vi tyckte detta var väldigt konstigt eftersom vi fått höra att tisdagen var alldeles för sent, men nu var ju dagen efter helt ok?!). Fanns inte mkt att göra åt den tiden förutom att vi fick en tid tidigare på morgonen på onsdagen (eftersom hon skulle sövas så skulle hon ju fasta innan så vi ville ha en tid direkt på morgonen för att skona henne så mkt som möjligt).
Helgen kom och jag försökte att slappna av, vilket inte var det lättaste eftersom jag dels oroade mig för KUBen med mf, ma och allt vad det innebär samtidigt som jag hela tiden tänkte på vad som kunde vara fel på dottern. Dum som jag är så googlar jag allt, jämt... Skrev in ont i ben barn på google.se och det kommer upp sida efter sida med information om barncancer... Panik, oron slog i taket och efter det har jag överallt sett skyltar/"reklam" om barncancer, "1 av 4 barn dör av cancer", "idag drabbas ett barn av cancer", osv.
tisdagen kommer och det är dags för kub. Lägger mig på britsen och får se ett hjärta som tickar, började nästan gråta av lättnad. Bebisen var drygt 6cm, låg helt fel först men efter en liten "knuff" lade den sig på rygg och låg sen nästan helt stilla under hela undersökningen (sköterskan var väldigt nöjd :-)) Låg sannolikhet fick vi och hon tyckte även att den var väl utvecklad för den veckan hon fick fram (12+3). Den såg ut som en bebis fast i miniformat med fingrar och tår på plats.
Ett orosmoment avbockat, nu dags för nästa.
Nattens sömn har väl nästintill varit obefintlig, varit vaken flera gånger i timmen och kollat klockan för att inte försova oss. Väcker dottern precis innan vi ska åka, drar på henne kläder och far iväg. Hela morgonen var extremt spänd, vi gick runt som i trans och resan ner var inte annorlunda. Man ska försöka vara ett stöd för henne samtidigt som man själv skulle behöva en axel att luta sig mot.
De tar emot oss direkt och sätter så småningom en port i handen på henne för narkosmedlet. Efter en stund är det vår tur på röntgen och vi går dit. Jag blir med henne in i salen och hela jag skakar för att hålla tårarna borta vilket inte gick så där väldigt bra :-). Hon får narkosmedlet sen tar det inte mer än några sekunder förren hon först gäspar och sedan bara sjunker ihop i mina armar. Jag ger henne en kram och där kom tårarna okontrollerbart. Det forsar ner för kinderna när jag lägger henne på britsen och går ut ur rummet. (Kan inte låta bli att gråta även nu i efterhand när jag skriver om det :'( ) sen följer 2timmars lunkande på sjukhuset innan hon var färdig och skulle till uppvaket. Hon vaknar ganska fort (hon öppnade ögonen halvt och sa "mamma", vilket gjorde att jag höll på att börja grina igen) hon är i övrigt helt väck fortfarande (syntes på ögonen, de var liksom inte fokuserade nån stans) hon kunde inte sitta men hon gav sig fasen på att hon skulle upp och stå så det blev en del brottning med henne medans hon sakta kvicknade till ordentligt.
Vi fick sen gå tillbaka till dagvården där vi började dagen och möta upp pappan som inte fick vara med på varken röntgen eller uppvaket. Där fick hon äta och dricka medan vi väntade på att få prata med läkaren, vi kunde inte få något svar på röntgen idag men fick iallafall ställa lite frågor som åtminstone lugnade ner mig en hel del. Och där kom även tröttheten som en käftsmäll, kändes som någon lyft bort en stor sten från mina axlar och jag kunde ha lagt mig på golvet och somnat på fläcken!
Viss oro finns givetvis kvar inför svaret vi får imorgon men läkaren sa att hon tvivlade på att det skulle kunna vara cancer vilket jag varit väldigt orolig för, möjligtvis så kunde det ju vara leukemi, men hon sa samtidigt att det var väldigt långsökt och varför skulle hon då få så himla ont i just höften men är så frisk i övrigt (varken feber eller dåliga prover). Det lutade mer åt att det skulle vara nån slags utdragen "höftsnuva" eller någon inflammation som nu är påväg att bli bättre (crp hade gått ner en del från tidigare prover). Håller alla tummar för att det är något lättbehandlat och att min lillpiga blir frisk snart så hon får komma tillbaka till dagis och kunna leka som vanligt igen utan smärta. <3
Vi är iallafall hemma nu och ska se om vi kanske ska ta och pallra oss ut imorgon och sätta upp lite belysning och fågelmataren i trädet utnför fönstret, verkar som snön är påväg!
Min yngsta dotter har sedan drygt 4-5 veckor tillbaka haft ont i höger höft. Det har eskalerat på dessa veckor från att hon i början bara gnällde lite vid blöjbyte och vaknade nån gång på natten till att det nu tar 1-2 timmar för henne på morgonen innan hon öht stödjer på höger ben, hon behöver Alvedon nästan varje kväll för att orka sova och hon haltar hela dagen.
Detta började givetvis under den tid, av min nuvarande grav, som var värst (med illamåendet). Den tid då jag var totalt utslagen och kräktes för allt. Det har också blivit ganska tydligt här hemma om vem av oss som tar mest ansvar, så pass tydligt att t.o.m sambon har påpekat detta, vilket i sig är stort. Att han har erkänt något som jag påpekat i åratal! :-o (han har lovat att hjälpa till mer med allt även sen när jag blir helt bra igen)
iallafall, dottern blev sämre, jag blev något bättre och orkade ta tag i saken på allvar eftersom det nu hållit på en tid och verkade ju inte bli bättre av sig självt. Kan tillägga också att jag alltid låter kroppen få en chans att läka själv innan jag bokar tid på vc eftersom jag personligen tycker att man ändå inte får nån ordentlig hjälp där utan den där vanliga repliken; det är ett virus, ta en Ipren och kom tillbaka om det blir värre!!
Efter flera vändor till både vanliga akuten och barnakuten med bl.a röntgen och ultraljud gjorda utan några svar så blev vi informerade om att de ville gå vidare med magnetröntgen och den skulle göras redan samma vecka (jag hade en tid till KUB tisdag veckan efter men de ville inte vänta så länge utan vi skulle göra det på fredag. Detta fick vi reda på på måndag (vi har 11mil enkel resa till sjukhuset)). De skulle ringa oss under veckan och berätta om hur det gick till samt ge oss en tid. På torsdag kväll fick vi ett brev om en tid till MR på onsdag veckan efter (alltså dagen efter KUB...? Vi tyckte detta var väldigt konstigt eftersom vi fått höra att tisdagen var alldeles för sent, men nu var ju dagen efter helt ok?!). Fanns inte mkt att göra åt den tiden förutom att vi fick en tid tidigare på morgonen på onsdagen (eftersom hon skulle sövas så skulle hon ju fasta innan så vi ville ha en tid direkt på morgonen för att skona henne så mkt som möjligt).
Helgen kom och jag försökte att slappna av, vilket inte var det lättaste eftersom jag dels oroade mig för KUBen med mf, ma och allt vad det innebär samtidigt som jag hela tiden tänkte på vad som kunde vara fel på dottern. Dum som jag är så googlar jag allt, jämt... Skrev in ont i ben barn på google.se och det kommer upp sida efter sida med information om barncancer... Panik, oron slog i taket och efter det har jag överallt sett skyltar/"reklam" om barncancer, "1 av 4 barn dör av cancer", "idag drabbas ett barn av cancer", osv.
tisdagen kommer och det är dags för kub. Lägger mig på britsen och får se ett hjärta som tickar, började nästan gråta av lättnad. Bebisen var drygt 6cm, låg helt fel först men efter en liten "knuff" lade den sig på rygg och låg sen nästan helt stilla under hela undersökningen (sköterskan var väldigt nöjd :-)) Låg sannolikhet fick vi och hon tyckte även att den var väl utvecklad för den veckan hon fick fram (12+3). Den såg ut som en bebis fast i miniformat med fingrar och tår på plats.
Ett orosmoment avbockat, nu dags för nästa.
Nattens sömn har väl nästintill varit obefintlig, varit vaken flera gånger i timmen och kollat klockan för att inte försova oss. Väcker dottern precis innan vi ska åka, drar på henne kläder och far iväg. Hela morgonen var extremt spänd, vi gick runt som i trans och resan ner var inte annorlunda. Man ska försöka vara ett stöd för henne samtidigt som man själv skulle behöva en axel att luta sig mot.
De tar emot oss direkt och sätter så småningom en port i handen på henne för narkosmedlet. Efter en stund är det vår tur på röntgen och vi går dit. Jag blir med henne in i salen och hela jag skakar för att hålla tårarna borta vilket inte gick så där väldigt bra :-). Hon får narkosmedlet sen tar det inte mer än några sekunder förren hon först gäspar och sedan bara sjunker ihop i mina armar. Jag ger henne en kram och där kom tårarna okontrollerbart. Det forsar ner för kinderna när jag lägger henne på britsen och går ut ur rummet. (Kan inte låta bli att gråta även nu i efterhand när jag skriver om det :'( ) sen följer 2timmars lunkande på sjukhuset innan hon var färdig och skulle till uppvaket. Hon vaknar ganska fort (hon öppnade ögonen halvt och sa "mamma", vilket gjorde att jag höll på att börja grina igen) hon är i övrigt helt väck fortfarande (syntes på ögonen, de var liksom inte fokuserade nån stans) hon kunde inte sitta men hon gav sig fasen på att hon skulle upp och stå så det blev en del brottning med henne medans hon sakta kvicknade till ordentligt.
Vi fick sen gå tillbaka till dagvården där vi började dagen och möta upp pappan som inte fick vara med på varken röntgen eller uppvaket. Där fick hon äta och dricka medan vi väntade på att få prata med läkaren, vi kunde inte få något svar på röntgen idag men fick iallafall ställa lite frågor som åtminstone lugnade ner mig en hel del. Och där kom även tröttheten som en käftsmäll, kändes som någon lyft bort en stor sten från mina axlar och jag kunde ha lagt mig på golvet och somnat på fläcken!
Viss oro finns givetvis kvar inför svaret vi får imorgon men läkaren sa att hon tvivlade på att det skulle kunna vara cancer vilket jag varit väldigt orolig för, möjligtvis så kunde det ju vara leukemi, men hon sa samtidigt att det var väldigt långsökt och varför skulle hon då få så himla ont i just höften men är så frisk i övrigt (varken feber eller dåliga prover). Det lutade mer åt att det skulle vara nån slags utdragen "höftsnuva" eller någon inflammation som nu är påväg att bli bättre (crp hade gått ner en del från tidigare prover). Håller alla tummar för att det är något lättbehandlat och att min lillpiga blir frisk snart så hon får komma tillbaka till dagis och kunna leka som vanligt igen utan smärta. <3
Vi är iallafall hemma nu och ska se om vi kanske ska ta och pallra oss ut imorgon och sätta upp lite belysning och fågelmataren i trädet utnför fönstret, verkar som snön är påväg!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.