Allt är så nytt

Jag är 19 år, fyller 20 oktober och jag är gravid. Jag har länge velat ha en liten men jag vet att det har varit kanske lite tidigt att tänka på barn och bebisar när man går i skolan och så där. Men någonstans har jag alltid velat vara en ung mamma, för att jag ska kunna göra saker som jag själv inte fick göra som lite men som jag gärna hade gjort idag om jag va liten igen.

Jag tror jag är redo för att bli mamma. Jag tänker mycket på vad alla kompisar kommer säga men framförallt familjen, när jag har vågat berätta för dom. Mest glada miner men väldigt chockade tror jag. Jag har left min ungdom, jag har festat, haft snefyllor och allt sånt som man kanske som tonåring ska göra. Det är inget av intresse för mig, jag vill ha min lilla familj, min egna.

Jag är nog i chock, men jag klappar på min lilla mage hela tiden. Jag har varit underviktig hela livet vilket har lett till det ena och det andra. Men jag hoppas att mitt lilla mästerverk kan ge mig några kilo efter den har kommit ut.

Imorgon blir det att ringa MVC, men enligt graviditetskalendern och mobilappar och allt sånt är jag i vecka 7 och det är under den senaste veckan jag själv har känt mig som mest förändrad. Jag är trött, mår illa, är hungrig, tar en tugga, kan inte äta mer brösten växer och allt det vanliga. Samtigt så har jag ingen aning om vad jag ska göra eller ta vägen, men jag antar att jag får all hjälp jag kan få imorgon när jag ringer och bokar tid hos MVC. Ni alla här inne kommer jag se som min räddning när jag inte vet vad jag ska göra, för jag läser att jag inte är den enda som är lite förrvirrad.

Jag måste säga att jag har världens finaste kille som gör det här med mig, som ställer upp och finns i min närhet och pussar på min lilla mage. Jag börjar äntligen efter många år av rent helvete känna mig hel bara med en lite putande mage. Nu får jag bara hoppas att det går hela vägen.